onsdag 18 maj 2011

Vackra förlorare

Hej Kristofer!

Om någon vecka ska jag alltså gå in i studion på Gärdet och spela in ett sommarprat om vikten av att känna sig som en förlorare. En av kommentarerna till förrförra inlägget frågade om jag såg mig själv som en förlorare.

Och det gör jag ju.

Har man en gång präglats som en förlorare så tror jag att den känslan, den typen av mindset, sitter i resten av livet. Det fina är förstås att man gör allt man kan för att motbevisa sig själv på den punkten, att hela tiden sträva efter att bli bättre som person och i sina gärningar. Självkritik och självmedvetenhet leder ofta och gärna till självdistans – den kanske vackraste egenskap en människa kan ha.

Om detta ska jag alltså prata.

Här kommer inledningen till programmet så vet ni lite mer vad som väntar:

”Om varför man älskar en underdog och en outsider, och om vikten av att vara en, och jag ska försöka förklara den här kärleken och känslan genom vetenskapliga undersökningar, via litteratur, sport, musik, teater, politik, och någonstans på den vägen så ska vi också prata om presidentval och Palestinakonflikten.”

/K

Som ett brev på posten

Hej Kristofer!

En sak som gör mig så jävla glad: när ni läsare hör av er och vill ha en bok signerad. Den här går till Jonas i Mölndal, men det finns även folk i Solna, Jönköping, Göteborg och så vidare som hört av sig och det gillar jag. Kanske framförallt för att man får en liten uppfattning om vilka ni är, er spridning, era tankar.

Alex Schulman gav mig rådet att sätta ut min mailadress i boken, och nu ångrar jag att jag inte gjorde det, för de mail jag får är så fantastiska att läsa. Att någon reflekterar så mycket över vad man suttit och skrivit och varit helt övertygad om att ingen ska orka bry sig om.

I alla fall, om signaturer. Jag har själv försökt få så många av mina publicerade vänner att signera sina böcker till mig (allt från ”Tack för att du alltid lyckas vara både med mig och mot mig” (Ronnie Sandahl) till ”Du har en vass penna och Stockholms snyggaste Moz-frisyr” (Fredrik Strage)) och det gör samlingen så mycket finare.

Den som vill ha ett ex signerat kan maila mig på kristofer.ahlstrom@gmail.com så får ni min adress att posta till.

/K

tisdag 17 maj 2011

Senaste nytt

Hej Kristofer!

Här är några saker som har hänt i livet sedan sist:

1. Blev illamående under Paul Auster-intervjun (se pepp i föregående inlägg) och gick ut och spydde högljutt i foajén. Fick sedan frossa och fick åka hem.

2. Fick stor intervju i Göteborgsposten! Omslaget på kulturdelen plus ett uppslag.

3. Har skrivit på anställningskontrakt för DN.

4. Åkt till Edinburgh och ätit hamburgare på det iranska stället ”Che Guevara”.

5. Skrivit klart manus plus låtlista till mitt sommarprat för P4 om outsiderromantik och varför förlorare är vackrare än vinnare.

6. Fått förfrågan av SVT om att prata om gentrifiering, ”från får till surdeg”.

7. Bokat boksignering samt föredrag på Gotland i mitten av juli.

8. Varit med och räddat livet (troligtvis) på en gubbe som slog skallen i asfalten på en trottoar i Edinburgh.

9. Planerat resan till Korsika nästa vecka.

10. Fått intervjutid med Jan Guillou, samt inbjudan till hemmafest hos honom.


Om det finns intresse av att veta mer om något av ovan så får ni väl önska nedan.

/K

måndag 9 maj 2011

ÄNTLIGEN!

Hej Kristofer!

Jag har många litterära förebilder. Men jag är en slampig dyrkare, jag söker ständigt nya personer att idolisera (enda gemensamma nämnaren är att de är gamla och har bevisat sig med en gedigen utgivning).

Det finns dock en person vars böcker jag köper och läser direkt när de kommer ut, trots att de mer och mer börjar kännas som form före innehåll, cerebralt före känslosvallande, spelar på samma intellektuellt distanserade riff och så vidare, och det är Paul Auster.

Det är klyschigt att säga hur jävla blown away man blev av New York-trilogin, men för en tjugoårig wannabeförfattare var det en otrolig labyrintresa in i ett berättarsätt som jag aldrig varit med om tidigare (då), hela kattochråttaleken mellan författar- och läsarperspektivet satte så djupa spår i mig att jag i alla mina tänkta romaner ville ha samma upplägg. Ville alltid göra så att berättaren (det vill säga jag, klassiskt narcissistiskt drag från min generation) klev in som karaktär i historien och, som det heter på finspråk, rev den fjärde väggen, den mellan fiktion och verklighet.

Jag tror till och med att första meningen på en bok jag aldrig började på skulle vara: ”Det var som Kristofer Ahlström alltid brukat säga.”

Att vara samtidigt kär i en förebild och sig själv är aldrig ett bra triangeldrama. Man skriver så jävla fånigt då.

Anywho. Ikväll intervjuas Paul Auster på Kulturhuset och jag har väntat på den här dagen så länge, länge nu. Inte ens opålästa frågor med taskigt uttal kan paja den här kvällen för mig. Kvällen när Paul Auster äntligen fick träffa Kristofer Ahlström.

/K

söndag 8 maj 2011

Gästblogg: David Borg och feelbadlistan


Hej Kristofer!

Som hyfsat trogna läsare av den här bloggen kanske minns så satte jag och min vän Jonas för någon månad sedan samman en lista över de värsta feelbadverken i filmhistorien. Filmer som bara innehåller förnedring, förtvivlan och brutalitet och som gör att man känner sig lite sämre som människa.

Och sen tvingade vi - likt läkarna i A clockwork orange - en stackars sate att titta på alla dessa tio filmer, för att sedan noggrant dokumentera hur den personens mentala hälsa påverkades. Försökspersonen heter David Borg och här är hans första vittnesmål:

"Hej! David Borg heter jag, jag är född den 3/2 1987. Min mor heter Åsa och min far heter Per. Jag är testperson i Jonas Adners och Kristofer Ahlströms något omänskliga experiment; Att dokumentera min egna nedbrytning film för film. På pappret låter det som en trivial uppgift, det är det inte. Viktigt med sömn och bra kost för att orka med den psykiska påfrestningen att se dessa tio filmer under två veckor.

Jag ska bara redogöra kort för några av filmscenerna jag ska få uppleva: en plågsam abort i Rumänien, en blind kvinna som jobbar 18 timmar om dagen i en industrilokal, hustrumisshandel, en person som blir väckt med kokande olja i ansiktet, kollektivt självmord, droger i utbyte mot sexuella tjänster inför publik, hustrumisshandel, gruppvåldtäkt i ett ungdomsfängelse, ett dött spädbarn, hustrumisshandel, bögprostitution, kvinnoprostitution och 18 barn som tvingas äta avföring. Det här blir inte enkelt med andra ord.

Första filmen jag såg var Scum.

Utmärkande för feelbadfilmer är att det oftast brukar finnas något slags hägring vid horisonten, ett fåfängt hopp om att allt ändå ska bli bra i slutändan. I Scum, ett brittiskt drama i ungdomsfängelsemiljö, öser man på med allt annat – ja, exakt ALLT som kan räknas som det motsatta – istället. Rasism, maktmissbruk, gängvåldtäkt, övervåld, självmord, och en slutscen där huvudpersonen misshandlas medvetslös av vakterna och släpas in i isoleringscell. En film så påfrestande att man behöver semester efteråt.
(Filmens beskrivning av Jonas och Kristofer)

När sluttexten rullade kände jag mig minst sagt lättad efter att i 90 minuter åkt djävulens egna version av Popexpressen. Brutal ångest och obegränsad mänsklig ondska. Men hur mådde jag efter filmen? Jag mådde ändå helt okej trots mina hemska visuella upplevelser, men jag hade svårt att somna den natten. Jag var tvungen att kliva upp ur sängen, gå runt några varv i lägenheten. Jag satte mig vid fönsterkarmen och tittade ut, jag kunde urskilja en ung kille i mörkret nere vid Karlbergs Station. Han såg ut att lida enormt efter sina år i ungdomsfängelset. Han bar ångest på sina tunna axlar och säkert precis som i filmen våldtagen på ett brutalt sätt i ett växthus av några äldre pojkar. Han stakade sig fram långsamt, varje andetag var en prestation. Jag öppnade upp fönstret och skrek ”Hoppa framför tåget, gör slut på ditt personliga helvete!”. Jag kom på mig själv snabbt att jag förmodligen hade svävat iväg ganska vilt i min fantasi och stängde snabbt igen fönstret. Jag öppnade upp min laptop och plöjde tre raka avsnitt av det usla programmet Time Out. Dåligt, direkt korkat men alla är så glada."

Fortsättning följer.

/K

"Och då sa jag till presidenten: 'Haja det HÄR...'"

Hej Kristofer!

Här är bilden från min högläsning på Visby stadsbibliotek i påskas. Älskar hur alla element - polisbilen i bakgrunden, de två bibliotekarierna vid min sida och deras ivriga kroppsspråk - samspelar till att göra den perfekta "pratbubble"-tävlingen. Ni vet, det där extremt uppfinningsrika tidningsinslaget där man ska skriva vad personerna på bilden säger. Det får ni gärna göra i kommentarsfältet.

(En gång för länge sedan, när jag jobbade på Dramaten, så tävlade jag och författaren Anders Rayner en sommar om vem som först kunde vinna Metros pratbubbletävling. Han var nära, men jag knep första vinsten med en bild där en packad japansk turist hänger i armarna på Musse och Pluto på Disneyland. Mitt vinnande pratbubblebidrag till nämnda bild: "Jag känner mig inte riktigt Pigg".)

/K

Ett ansikte för radio


Hej Kristofer!

Härom veckan var jag i P3 Populär-studion för att prata om min bok. Jag gillar P3 Populär-redaktionen väldigt mycket och programledaren Tara Moshizi var snäll nog att ge mig en extra kvart för att pusha min produkt. Det fick mig att tänka på det briljanta Jay Leno-inslaget ”Earn your pitch” där filmaktuella skådisar måste förtjäna sitt eterutrymme genom att förnedra sig själva fullständigt.

Om jag tvingats komma på något sätt att förtjäna min extra kvart hade jag nog berättat om den gången jag var så berusad att jag inte kände igen min egen mamma. Men det är en annan historia. Vill ni höra min muntorra gotländska i 45 minuter klickar ni istället här.

/K

Taxen Max och taxen Artie

Hej Kristofer!

Här är en bild på min favoritperson på internet, taxen Max. Ett tag var taxen Maxs blogg den enda jag läste, men han har uppdaterat slött på sistone. Så nu läser jag hans mattes blogg istället, och där hittade jag bilden ovan på Max runt 23-snåret en fredagsafton i soffan. Vi verkar ha samma smak vad gäller utekvällar och litteratur, det gillar jag.

Och apropå taxar – fick mail från den Uppsalakennel som ska leverera vår korthåriga dvärgtax häromdagen (som ska heta Artie har vi bestämt, efter favoritdramatikern Arthur Miller). Deras tax har äntligen börjat löpa – hon skulle egentligen löpt i februari men den känsliga stackarn ogillade kylan då, så hon höll på sig ett kvartal. Den typen av envishet ska bli... intressant att se om den går i arv – så om allt går som det ska så blir jag husse i september vilket kommer bli awesome eftersom det är något jag väntat på i 28 år nu (när min lillebror föddes 1983 ville jag egentligen ha en hund istället men det har vi båda kommit över nu, sort of).

Väntans tider är härliga tider.

/K

Hej, jag gör gärna press nu!

Hej Kristofer!

Så här två månader efter att boken släpptes gör jag fortfarande intervjuer för den (min mediakåthet gör att jag aldrig kommer få yttra repliken jag väntat en halv livstid på att få säga: ”Det låter trevligt, men jag gör dessvärre inte press just nu”), och jag börjar ana en obehaglig utveckling: alla formuleringar man någonsin hört lämna en författares mun och som man avskrivit som anspråksfull träskdynga – hatar särskilt författare som ska prata om sina karaktärer som självständiga, fysiska personer: ”Man vet ju aldrig vad de väljer att ta sig till”, detta är den värsta sortens högfärdstrams; om dina karaktärer beter sig på ett sätt du inte tänkt dig så är det bara för att du börjar bli uttråkad och går utanför ditt synopsis.

I alla fall, i torsdags gjorde jag intervjuer med Göteborgs Posten och Aftonbladet och då peakade dessa symptom hos mig. Jag hörde mig själv säga saker som ”Man måste lura in sig själv i ett självhypnotiskt tillstånd”, då är man bara en pisslängd från att börja prata om att ”uppvakta sina musor”.

Den initiala reaktionen är att man vill skrika ”Herregud, stryk det, så kan du inte skriva!”, men då är ju sannolikheten större att de faktiskt skriver så. Man försöker hålla ett straight ansikte medan man hör sin mun säga saker som hjärnan absolut inte går med på.

Kanske är det bara precis samma sak som författare som tycker att de har levande karaktärer – man är så trött på sig själv att man börjar hitta på och bluffa sig själv bara för att bli lite underhållen på vägen mot undergång.

/K