Som 30 Rock, fast ändå inte

Hej Kristofer!

Om någon undrar var jag varit så har jag sysslat lite med kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag. Så där som man gör.

Skämt åsido, att starta en blogg nu var inte så klipskt. Om dagarna sitter jag och skriver manus till tv-programmet; på kvällarna åker jag hem och redigerar manus till romanen. Däremellan ska jag försöka underhålla er.

Har man som jag snöat in på Studio 60 on the Sunset strip eller 30 Rock så är det lätt att bygga en idealistisk bild av det där kreativa plockepinnet av smarta oneliners och sköna manusgrupper där folk sitter och bollar sketcher.

I verkligheten sitter jag vid ett överbelamrat skrivbord och tittar upp i armaturen och försöker att stänga ute folk som skriker åt flipperspelet. Ibland vill jag skjuta mig i huvudet men då måste jag ändå skriva roliga saker. Sådant är yrket och humorns stigmata. Det är då jag tackar mitt inbyggda försvar att alltid kunna skämta bort allvaret i allt.

I alla fall. För att roffa åt mig åtminstone några korn av den där guldglansen från mina manusförfattande tv-förebilder så bokade jag ett konferensbord åt mig och min personliga assistent Parisa. Sen satt vi där tvärsöver konferensbordet och drack kaffe och ritade mindmaps på tavlan och hjärnstormade. Hon skrev saker på lappar och kastade dem i papperskorgen (se bild). Jag rev mig i hårbottnen och muttrade, ”We need a cold open!”

Sen gick vi tillbaka till våra skrivbord och fortsatte titta upp i taket.

Man kan säga att skildringen av mitt manusförfattande hade behövt en väldigt mycket bättre manusförfattare än jag själv.

/K