måndag 29 november 2010

Har du en trollstav i fickan eller är du bara glad att se mig?

Hej Kristofer!

Nu ska jag gå och se där nya "Harry Potter"-filmen. Hör av mig när jag har vaknat igen.

/K

söndag 28 november 2010

Det där lyckliga stället

Hej Kristofer!

Jag tror det var Chuck Palahniuk som skrev om ”the happy place”, den där mentala platsen man tar sin tillflykt till medan omvärlden rasar. Förmodligen samma ställe dit porrstjärnor flyr med själen under tiden de jobbar. Eller barn som syr plånböcker i Taiwan. Eller inslagsproducenten på Kungarna av Tylösand.

I vilket fall, bilden ovan får representera mitt ”happy place”.

Det är talgbollen jag hängt upp till vinterfåglarna på balkongen och så står jag där och tittar på de smällfeta talgoxarna som hackar i sig kokosfett och frön. De ser så målmedvetet lyckliga ut, känslan när man vet precis vad man ska göra de närmaste minuterna och att det kommer vara enbart gött.

Ungefär som den fete mannen som slog sina armar runt en tiolitersbytta med chokladmousse när jag var på Finlandsfärja. Den lyckan. Det är dit jag går när världen rasar.

/K

lördag 27 november 2010

Sen när blev hovet förebilder?


Hej Kristofer!

På SVT Debatts hemsida har Linda Skugge skrivit en drapa om hur det är prinsessan Madeleines fel att rökningen ökar bland unga tjejer. Eftersom de ser upp till henne och hennes nikotinbruk.

Men jag vet inte - sen när blev kungafamiljen ett föredöme på något sätt? Det är ju inte vi som ska underhålla hovet, tvärtom: deras uppgift är att roa folket med sina dråpligheter som kaffeflickor och nollade högskolepoäng. Är det någon ser Carl Philip och ba, "Fan, nu hoppar jag också av studierna och blir rallyförare istället"?

Förutom Linda Skugge då?

/K

fredag 26 november 2010

Dagens stolthet och länktips

Hej Kristofer!

Eftersom bilderna blir så komprimerade på den här bloggen så kan jag inte bjuda på någon fin skärmdump av det - ni måste helt enkelt klicka på den här länken för att se det - men jag vill bara meddela att min flickvän Emilys blogg rekryterats till Damernas Värld och detta gör mig givetvis oerhört stolt (särskilt som jag får ett så fint omnämnande i intervjun med henne).

Läs intervjun här och hennes blogg här. Gör det.

/K

Ett så kallat headfuck

Hej Kristofer!

Ibland, när eftermiddagen faller på – och med den ett duktigt lager tristess – brukar jag gå in i valfritt konferensrum och fantisera ihop en riktigt komplicerad matematisk formel.

Ni vet, som i Good will hunting när Matt Damon är en lodig sanitetstekniker och ba, ”Jag löser den här sjukt tillkrånglade ekvationen som står uppskriven på tavlan” och så blir alla som går förbi helt mållösa: vad betyder formeln? Hur ska den lösas? Vem på det här kontoret är ett sådant fullfjädrat geni att han höftar till en sats sådär?

När det i själva verket bara är jag som skrivit slumpmässiga tecken på en whiteboard. Då står dom där och kliar sig och kisar mot variablerna. ”Man måste tänka bakifrån om man ska lösa den”, säger en av dom kanske. Rötägg.

/K

torsdag 25 november 2010

Censor Thente checkar in

Hej Kristofer!

Läser att Dagens Nyheters smakdomare Jonas Thente numera förbjuder kommentarer på sin blogg eftersom han anser att folk är ”evolutionistiska misstag som helt enkelt inte begriper vad de läser”, såsom hans egna ”metaforer, ironier, analogier, pastischer, hyperboler och referenser”.

Somliga förfasar sig givetvis över detta åsiktsövergrepp. Men jag vill mena att censur absolut kan vara till gagn. Min favoritvariant av censur går till exempel alldeles utmärkt att applicera på Thentes exempel: rätten att inte läsa vad någon ömhudad elitistmurvel skriver.

/K

onsdag 24 november 2010

Vi måste våga PRATA med varandra!

Hej Kristofer!

När vi var småpojkar på skolgården sprang vi runt och ryckte tjejerna i håret eftersom vi inte visste hur vi skulle säga att vi tyckte om dem.

Sen blev vi lite äldre och fick lära oss av Neil Strauss att det bästa sättet att vinna någons intresse och få dem att prata med oss är att vara taskiga mot dem.

Sen kom Nordkorea och gjorde exakt samma saker, bara på en lite större skala.

/K

tisdag 23 november 2010

Detoxad från nuet

Hej Kristofer!

Trogna – eller åtminstone sporadiska – läsare av mina tankar känner till min besatthet av att gräva hål. Att åka ut på landsbygden, sätta spadbladet i marken och bara gräva hjärnlöst. Jag har aldrig orkat analysera varför, men jag misstänker att ett stillasittande, ryggradsförslappande kontorsjobb strider mot mina lantisgener.

Så nu i helgen har jag kommit i kontakt med rötterna. Jag satt med min farmor och lyssnade på gamla inspelningar av anekdoter på fårömål – det låter typ som isländska, dubbla diftonger för hela slanten – och det var fantastiska historier från öbor som berättade hur de jagade säl förr i tiden, hur sälungarna hade så tunna pannben att det räckte att slå dem med träskon i huvudet så dog de smärtfritt.

Sen kapade och kånkade jag björkved i ösregn ute på Fårö och staplade i boden. All den lycka som ryms i ett par gummistövlar. Känslan av att lösas upp i naturen. Avgiftad från nutiden.

Men inte förrän jag såväl twittrat och bloggat om det, givetvis.

/K

torsdag 18 november 2010

Kvinnor och fällorna som gillras

Hej Kristofer!

Det kan inte vara lätt att vara kvinna i dagens samhälle. Kvinnofällor döljer sig överallt och runt varje krök: yoga, delad vårdnad, Ladies night, allt det där.

Nu är det alltså after worken som är en kvinnofälla menar Aftonbladet. Tydligen är det livsfarligt att vara "extrovert, utåtriktad och att dricka i sociala sammanhang" om man är kvinna. Det säger en alkoholforskare.

Enda sättet att vara säker som kvinna är alltså att vara introvert, tillbakadragen och att undvika sociala sammanhang.

Bäst vore förstås om de låstes in på livstid och nyckeln slängdes bort också, så kan vi alla tryggt andas ut över att det värnlösa kvinnofolket är skyddat för all framtid.

/K

onsdag 17 november 2010

Ett kött, ett blod, två tankar

Hej Kristofer!

I morse stod jag och min lillebror Billy Baldwin i tunnelbanan. När vi åkte förbi Gamla Stan, precis där röda och gröna linjen plötsligt löper parallellt med någon halvmeter emellan sig och tågen körde fram jämsides, så sa han: "Visst tänker du på samma sak som jag nu?"

"Självklart", sa jag.

Sen, båda samtidigt:

Han: "Att man plötsligt ser sin drömtjej på det andra tåget mittemot."
Jag: "Att man skulle kunna skjuta någon i det andra tåget från sin egen vagn."

Tystnad.

Han: "Jag tror våra föräldrar testade en annan uppfostringsmodell på mig."

/K

tisdag 16 november 2010

Denna dagen, ett liv

Hej Kristofer!

Det där med humorkollektivet gick ju bra. En hel del tips strömmade in, allt från att jag borde ”Göra en Ana-Gina” (jag vet inte vad en Ana-Gina är, men det låter snuskigt) till att ”lära känna chefens sekreterare” (som lät rätt LA-anpassat men sa en del om vikten av kontaktnät).

Men viktigast: vi har grundskissat en manusidé och kan börja dra upp linjer och dra in folk i projektet.

Annars har min dag varit en räcka måsten: byta talgboll till fåglarna på balkongen, panta tomglas, tömma pappersåtervinningen, tvätta, sortera och signera vartenda kvitto jag samlat på mig under året, reflektera över det väldigt metaforiska i det sistnämnda.

Så för att kröna den här dagen på ett lite ljusare sätt vill jag bara bjuda nedanstående bild. Det oerhört suggestiva i den här bilden, det otroligt icke-subtila.

Nästan så man skulle utlysa en sådan där ”Vad säger de?”-tävling. Men någonstans – även i den här bloggens lågkulturella sankmarker – måste man väl dra gränsen. Notera dock vänligen luftfellation närmast i bild.


/K

söndag 14 november 2010

Ju fler vi är tillsammans...

Hej Kristofer!

Igår var jag på ett mycket trevligt kakparty hos Caroline Hainer. Brownies, tiramisu, kanderade äpplen, knäck – om det finns något som knastrar när man tuggar det så stod det på köksbordet. Man kan säga att Lisa Magnussons huvud hade exploderat av alla husmodersinstinkter som väcktes i den lägenheten.

Men det är inte om det som det här inlägget ska handla. Vi måste våga prata om kollektivet.

Som vanligt kom diskussionen upp om det humorkollektiv vi vill bilda. Skriva manus i samverkan, stoltsera på gruppfoton. Vara en del av något.

För mig som växte upp med en pappa som hade idolbild av Palme på sitt arbetsrum och med en mamma som åsiktsreggades på 70-talet som KPLM(r):are så har ordet ”kollektiv” så att säga positiva förknippningar. Lojalitet, gruppkänsla, vara en kugge i maskineriet – allt sådant som framstår som ren rappakalja för 80-talister.

I alla fall, jag har drömmar om att jag sätter ihop mitt eget manusteam. Ingen nämnd, så behöver ingen känna sig utanför. Men de ska vara en färgstark blandning, det ska vara som upptakten i en Bruckheimerfilm där alla medlemmar ska värvas från de mest brokiga bakgrunder: den anarkohumoristiske vettvillingen, tjejen med exakt igenkänningshumor, den boksmarta nörden, och så vidare.

Men hur gör man? Var börjar man? Säg att man grundat sitt humorkollektiv, hur går man vidare? Skriver man ett manus på spekulation och skickar till ett produktionsbolag? Vem skickar man till? Eller blir man ”upptäckt” via ”webben” nu för tiden?

Märk svaret ”humorkollektiv”, skicka till mig.

/K

Ung och bortkommen

Hej Kristofer!

Just nu går ett tv-program på SVT som heter ”Ung & Bortskämd” som tydligen är väldigt populärt. Det handlar om curlade barn som inte klarar sig själva ute i stora världen, som är helt oförmögna att rå om sig själva eller sköta sitt hushåll.

Men de kan vara lugna. Som jag tidigare nämnt finns det en bransch som alltid kommer stå med famnen öppen att välkomna personer som dem: media.

Här är ett exempel på hur det ser ut på köksgolvet en helg i Frihamnen. Någon stackars hjälplös trettiopluskille med röda byxor och vintageglasögon råkade tappa ett glas i marken. Och lyckades slutligen uppbåda energin och ambitionen att åtgärda det på följande sätt:


/K

fredag 12 november 2010

Vi ser alla världen inom våra egna referensramar

Hej Kristofer!

På grannredaktionen Veckans brott diskuterar två medarbetare ett mord på ett hotell.

Kvinna: Det var en dam som blev mördad.

Stenhård krimreporter (blixtsnabbt): Okej. Prostituerad eller?

Kvinna: Eh... nej, hotellreceptionist.

/K

onsdag 10 november 2010

Att skriva

Hej Kristofer!

Det är många som hört av sig till mig och frågat hur det går med boken. I alla fall var det en person som frågade om det. Svaret är att det går bra.

Men fy fan för detta med att skriva. Det är ett helvete, och det är inget jag säger för att kokettera, inget för att skylta med en författarångest för att jaga något slags trovärdighet. Det är snarare känslan av att få kväljningar och en oro så fysisk att man börjar svettas för att göra sig av med den.

Det är snart två års arbete manifesterat i sidor som du inte vill att någon ska läsa, någonsin.

Nästan varje mening känns banal, naiv och lättvindig och man tänker på alla dagar och timmar när man kunde gjort något annat, umgåtts med vänner, lärt mig sydländsk dans, levt lika ångestfritt som alla man ser omkring sig.

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men att skriva verkar handla till åttio, åttiofem procent om att göra fel och sen förhoppningsvis i tid hinna upptäcka vilka delar av manuset som är de åttiofem procenten. Och – kanske framför allt – inse vilka femton man inte ska tafsa på.

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men allt som har med själva skrivandet att göra är det värdelösa med att vara författare. Resten verkar rätt kul.

Men nu är jag i alla fall på upploppet. Det är fyra månader – ett ynkligt sandkorn av tid i förlagsbranschen, har jag insett – tills boken står i hyllorna. Och med allt nötande, alla omskrivningar, om och om igen, allt sökande och förintande av de där felaktiga åttiofem procenten, så börjar det träda fram något man kan känna något slags stolthet över.

Det måste vara så det är att skaffa barn: först tycker man att den där osammanhängande klumpen mest är pinsam, men så formar och danar man den tills man är tillräckligt nöjd för att känna att detta, DETTA, är jag beredd att lämna som mitt arv till eftervärlden.

Alla pappabloggare ger sitt medhåll... NU!

/K

tisdag 9 november 2010

Och nu blir det lite naket


Hej Kristofer!

Det finaste på erotikmäsan i det gamla tryckeriet i Alvik var båset där en spåkvinna använde sina klärvoajanta skills till att se in i framtiden och berätta hur sexig ens kommande tid skulle bli. Det testade jag aldrig.

Däremot var det en försäljare med munskägg som tryckte en lösfitta formad som en ölburk i handen på mig och sa, ”Det här är min personliga favorit, jag använder den alltid själv när jag är ute på säljturné!”

Sen fick man peta runt lite inuti. Död, kall hud. Så kändes det. Dessutom var den geggig med glidmedel, det glömde han förvarna om.

Det fanns ett eget bås som bara sålde glidmedel. Värmande, spermiedödande, naturell, blåbärssmak, rubbet. I samma bås hade man ställt fram stora godisskålar med gelébjörnar, sega råttor och annat slemmigt gelatinbaserat gottis. Bacillskräcken för de skålarna, den ryms inte i ord.

Och jo, det fanns en porrfilmserie där som hette Are you proud of me now, daddy?, den såg spännande ut. Om den här bloggen vore en levande person så är det en sån film den skulle spela in. Jackie Ferm-nivå på den här bloggens daddy issues, så att säga.

/K

måndag 8 november 2010

Hej, jag har varit och köpt tidningen. Har det hänt något medan jag var borta?

Hej Kristofer!

Fick häromdagen frågan ”Vad fan har hänt med din blogg?” och jag bara, ”Blogg?”

Försumning är bara förnamnet. Jag är så dålig på att sköta den här bloggen att den kommer utveckla daddy issues av guds nåde. Vi pratar oidipuskomplex som får Josef Fritzls dotter att kännas som någon i familjen Cosby.

Men nu ska det bli ändring. Mitt reviderade bokmanus är inlämnat, vi är halvvägs genom säsongen på tv-programmet och jag kan börja gnugga mig mot bloggosfären igen.

Kanske har ni suttit varannan sekund och hamrat på era F5-tangenter och bara, ”Nu är jag säker på att det kommit något nytt!”

Då kan ni fortsätta med det. Det blir lite sång, lite dans, lite naket. Ni kommer gilla detta.

/K