söndag 27 mars 2011

Filmer att må lite dåligt till

Hej Kristofer!

Av alla de saker som jag och min nya vän Jonas har gemensamt så gläds jag nog mest över vår ömsesidiga fäbless för filmer som man mår dåligt av. Filmer som bara förmedlar förnedring och misär och otrohet och misshandel och vånda.

Det finns en rad anledningar till denna böjelse – för många för att lista här – men poängen är att filmen ifråga ska börja olyckligt, mala på, mala på och sedan sluta utan en chans till försoning. Man ska inte försöka göra det svårare än så.

För den som vill ha en crash course i den här nischen har vi tillsammans satt ihop vår lista över de tio mest själakrossande filmerna i modern tid. Skriv ut, ta med till din lokala videohökare och köp med lite kaustiksoda att skölja ner armodet med.


4 månader, 3 veckor, 2 dagar

I det fyrverkeri av gråtoner som bara kan uppnås i ett 80-talsmiserabelt Rumänien tvingas en fattig ung tjej sälja sin kropp för att kunna genomföra en illegal abort med all den värme och omsorg det forna östblocket blivit så känt för. Det här är en misär som måste upplevas för att förstås, på samma sätt som att innehållsförteckningen vatten, bakpulver, slutet utrymme på papper aldrig kan göra den blandningen rättvisa.

R: Slå först, slå hårdast
Den här danska fängelsefilmen är ”Vägen ut” om det aldrig hade funnits en väg ut, och om Björn Kjellman hade smugglat droger medelst kinderägg i röven. Inte ens när huvudpersonen brutalt knivmördas tar filmen, eller eländet, slut. Den resterande halvtimmens speltid ägnas åt att följa filmens enda övriga sympatiska karaktär – det enda vittnet till mordet, som avrättas av de andra fångarna genom att de häller kokande olivolja över hans nakna kropp när han ligger och sover. Rulla eftertexter.

Den sjunde kontinenten
Österrikisk 80-talsfilm om en förortsfamilj som drivs till kollektivt självmord av den skenande ångest som följer med vardagens monotoni och meningslöshet, med betoning på exakt alla ord i den meningen. Tänk den handlingen, iscensatt av en regissör med en uttalad ambition att "våldta publiken".

Requiem for a dream
Författaren Hubert Selby Jr har sagt att hans böcker handlar om hur den amerikanska drömmen är ouppnåelig. Sen ägnar han all sin kraft åt att på alla sidor straffa dem som ändå försöker. I den här filmatiseringen av hans roman resulterar sökandet efter en bättre tillvaro i att Jared Leto får armen kapad av en vinkelslip och Jennifer Connelly tvingas utföra sexuella tjänster i en kontext som kan utrota allt vad framtida erektioner heter. Filmen är den kanske mest övernitiska lektionen sedan Första Mosebok i att inte gå utanför sin trygghetszon.

Nil by mouth
En reklamfilm för Londons sydöstra förorter där hustrumisshandel, alkoholism, missfall, drogberoende och att tvingas freebasa drogerna man gömt i ändtarmen alla är givna sevärdheter.

Dancer in the dark
Kanske tidernas mest förträngda film. Om en blind kvinna från Tjeckien (redan där) som jobbar i en Fabrik för att spara ihop pengar och försöka rädda sonen från sin ärftliga ögonsjukdom, blir falskt anklagad för stöld och sedan hängd. Det här kan mycket väl vara det perversaste som har hänt världen.

Scum
Utmärkande för feelbadfilmer är att det oftast brukar finnas något slags hägring vid horisonten, ett fåfängt hopp om att allt ändå ska bli bra i slutändan. I Scum, ett brittiskt drama i ungdomsfängelsemiljö, öser man på med allt annat – ja, exakt ALLT som kan räknas som det motsatta – istället. Rasism, maktmissbruk, gängvåldtäkt, övervåld, självmord, och en slutscen där huvudpersonen misshandlas medvetslös av vakterna och släpas in i isoleringscell. En film så påfrestande att man behöver semester efteråt.

Submarino
Jag har nog aldrig relaterat till uttrycket "you had me att hello" mer än första scenen i Submarino där två unga pojkar stjäl sprit av sin alkoholiserade mamma, super sig fulla och råkar döda ett spädbarn. Sen följer filmen deras vuxna liv: sprutnarkotika, självstympning, misshandel, fängelsemisär och en tjock, lätt utvecklingsstörd bipolär man som våldtar en kvinna i ett hotellhem. Sammanfattningsvis: det finns film i färg och det finns svartvit film. Sen finns det grå film. Där finns det ingen kontinent som slår Europa på fingrarna.

Twist
En filmatisering av Charles Dickens historia Oliver Twist, fast om hemlösa, tonåriga bögprostituerade som cruisar Torontos snålblåsiga gator under vintermånaderna, knarkar, fryser, hatas av sina familjer, får stryk och blir rånade. Tänk de deppigaste scenerna i Midnight cowboy och sy sedan ihop dem till en enda sammanhängande film som du önskar att du aldrig hade börjat titta på.

Salò
18 barn kidnappas och förs till ett slott där de under några månader utsätts för tortyr och våldtäkter. Och då måste den meningen klassas som en av de mest inbjudande beskrivningarna som någonsin gjorts av Salò. Tungor klipps av, ögon skärs ut, ett gästabud arrangeras där unga pojkar och flickor (fastkedjade i halsen) tvingas äta mänsklig avföring från serveringsfat. Sedan torteras de till döds genom en kombination av skalpering, brännmärkning och misshandel. Allt styrs av fyra kåta medelålders maktmän. Kort och gott alla dina fördomar om Italien i en film.

/K

lördag 26 mars 2011

Vi som älskar Haneke lite för mycket

Hej Kristofer!

En ögonblicksbild av hur det ser ut när två män - jag och Jonas - diskuterar vårt hjärteämne: vår kärlek till regissören Michael Hanekes brutalt ångestframkallande och själakrossande filmer.



/K

Personliga möten

Hej Kristofer!

Det finns en stor fara med att intervjua personer man avskyr, nämligen att man så lätt byter uppfattning om dem. Som den gamla klyschan att hat bygger på okunskap, precis så – när man väl konfronterar sina fördomar så faller de så lätt isär.

Vilket leder mig till Peter Stormare. Igår träffade jag honom i hans svit på Plaza på Birger Jarlsgatan, ett rum som var så belägrat av hans starka rakvatten att doften fortfarande satt kvar i min hud sju timmar senare.

Efter det teaterpompösa framträdandet i ”Stjärnorna på slottet” och de plågsamma sketcherna i Melodifestivalen så föll han långt, långt bortom min intressesfär.

Men så blev det som det blev när vi träffades: en väldigt trevlig timma. Han tog fram sin rosaklädda iPhone och visade bilder på hans skägg när det var som yvigast. Sedan reciterad han under högtidliga former en dikt om bältdjur som han skrev när han var 15, som jag bisarrt nog memorerade.

Och någonstans på den vägen, bland lumpenanekdoter och samtal om aristokratmustascher, så töade min känslokyla och jag tvingades omvärdera tankarna om Peter Stormare. Som sagt, personliga möten är farliga grejer.

Intervjun publiceras i samband med releasen av Jägarna 2, jag håller er postade.

/K

torsdag 24 mars 2011

Dagens nyhet

Hej Kristofer!

Paranoia, brukar det sägas, är det yttersta beviset för självsmicker och narcissism – att man inbillar sig att man skulle vara en tillräckligt intressant person för någon att bry sig om för att de skulle ägna all sin lediga tid åt att prata om en; viska, baktala och tassla.

Därför har jag i all min mani varit övertygad om att anledningen till att Dagens Nyheter dröjt så länge med att recensera min bok var för att litteraturredaktören Jonas Thente inte gillar mig.

Att de skulle strunta i att recensera den helt och hållet på grund av personligt vendetta. Det är ett synnerligen effektivt vapen: man blir hellre sågad av DN än att de vägrar erkänna ens existens.

Men så kom recensionen ändå. Över ett uppslag. Och idag tänker jag tillåta mig att njuta av känslan att en av landets mest svårimponerade recensenter tycker min debut är ”utomordentlig”.

Ni som väntar på blogginlägg om andra saker, till exempel Juholts glasstest, eller hur spermadonation medför en risk för omedveten incest, kommer dock – som det anstår det goda i livet – inte att vänta för länge.

/K

måndag 21 mars 2011

Domen har fallit

Hej Kristofer, Efter att i två månaders tid upplevt det kreativa kaos det innebar att redaktöra Filip & Fredriks kommande programserie NittiLeaks så är jag nu tillbaka på frilansbanan och kan försöka landa i bokens mottagande. För jag har ju släppt en bok också, även om det är knappt att jag själv hunnit uppmärksamma det. Som tur är har andra gjort det åt mig, så här kommer en sammanfattning av de recensioner som jag fått skickade till mig av min förläggare. /K


"Kristofer Ahlströms debutroman är en pärla. ... Språket skimrar och människorna kommer smärtsamt tätt inpå läsaren i denna skildring av ett Gotland bortom turistparadiset, en plats som håller på att försvinna. Det handlar om sorg och desperation men också om djup vänskap mellan män, och om kärleken mellan en udda mamma och hennes trasige son." (Betyg 5/5)
(Amelia)

"En utomordentlig debut."
(Dagens Nyheter, Jonas Thente)

”En roman att bli glad av, är det. Trots titel och omslag. Och trots att den handlar så mycket om sorg och förtvivlan, en morsa som tar livet av sig, förlusten av det förgångna. Men det är så fint beskrivet att jag blir alldeles lycklig ändå. Lyssna: ”Vi tar landsvägen förbi de vida åkrarna och förbi vägskyltar med ortsnamn som verkar slumpmässiga i bokstavsföljden, som provtavlan hos en optiker.” Det är en god text. Den har inte vattenkammats och väluppfostrats, utan bara älskats och omvårdats till att bli så här ... bra. Det känns. Och det går att smaka på den gotländska naturen, att känna grabbhjärtat slå, och jag blir helt enkelt – med Kristofer Ahlströms ord – lite ”hög på det barmhärtiga och blida”.”

(Elle, Jessika Gedin)

”Kristofer skapar intensiva bilder som inryms i ett kosmiskt kretslopp. ... Bara någon att straffa erbjuder det skydd från verkligheten vi tillfälligt kan behöva och säger något om vad förlusten av barndom, förälder och hem skulle kunna göra med oss. Det här är helt enkelt den bästa debut jag läst på mycket länge."


(Västerbottens Folkblad)

"Frilansjournalisten Kristofer Ahlströms debut är både suggestiv och imponerande, genom att konsekvent behålla huvudpersonens perspektiv blir det destruktiva beteendet rent av rimligt." (Betyg 4/5)

(Tara)

"En skicklig samtidsskildring inifrån det så kallade paradiset."
(Helsingborgs Dagblad)

”En stark och nostalgisk debut om den klassiska motsättningen mellan nyrika nollåttor och nerdekade hillbillies.”

(Café)

”Romanens kritik mot den likriktning pengar och kapital medför, på bekostnad av egenart och bevarande, är bra integrerad i skeendet, och skildringen av huvudpersonens symbiotiska förhållande till den allt annat än helgonlika modern är rörande, men på behörigt avstånd till det sockriga. Kort sagt, en lyckad debut av Kristofer Ahlström."

(Svenska Dagbladet)

"Kristofer Ahlström lyckas mycket bra i sin första bok."
(Östgötacorrespondenten)

"Smack! Som en smäll på nosen sitter Kristofer Ahlströms debut, rätt i fejset på glesbygdssvamlare och rikingar med hajkäftade stadsjeepar och nya trädäck runt huset. ... Kristofer Ahlströms analys av Det Nya Landet är lika träffsäkert elak som välformulerad. Men historien handlar egentligen om en lite udda pojke som blivit en lite konstig ung man. ... Kristofer Ahlströms ögon betraktar landskapet med stor kärlek. Det är snudd på sublimt."

(Gotlands Tidningar)

”Den här romanen läser jag inte i första hand för att bli klokare på bitterhetens psykologi, utan för det vackra och intelligenta språket och Ahlströms förmåga till stämningsskapande och miljögestaltning. Dessutom är både vänskapsskildringen och porträttet av mamman direkt utsökta. För att inte tala om nyanseringen av den idealiserade provinsen. Det medialt och bergmanskt framfantiserade Fårö kommer aldrig att bli sig likt igen, åtminstone inte på min Sverigekarta.”

(Expressen, Aase Berg)

”Framför allt imponerar skildringen av relationen mellan mannen och hans mor. Tillbakablickarna på uppväxten är otroligt starka men också oroande. Överallt smygs små detaljer in i texten, försiktiga anmärkningar som skapar osäkerhet och får läsaren att undra. Det är skickligt gjort och det laddar romanen med spänning. Även språket förtjänar en eloge. Bilderna är lika överraskande som precisa. Nedtonat och avskalat tillåts språket visa hela sin vighet och styrka – något som gör Bara någon att straffa till en synnerligen välskriven och läsvärd debut.”

(Bohusläningen)

”Det var mycket länge sen jag läste en så magnifik debutant. Om man bara har tid eller lust för en enda läsupplevelse i år, så är det denna bok man ska koncentrera sig på. Det är faktiskt stor litteratur. Mycket imponerande.”

(Aftonbladet, Alex Schulman)

torsdag 3 mars 2011

Ute ur garderoben


Hej Kristofer!

Igår var det så dags. Till slut, eller äntligen, eller hur man nu ska uttrycka det. Min bok släpptes i butik, vilket ger mig exakt en veckas frist nu tills recensiondag och tidningarnas dom faller. För att fira detta anstånd hade jag en releasefest på krogen Marie Laveau igår. Egentligen gillar jag inte att vara i centrum. Min naturliga instinkt är att stryka längs väggarna, så att säga. Finns det en golvlist i rummet har jag redan claimat den som revir.

Men igår var en sådan där kväll när naturlagar sattes ur spel och det liksom fanns något fantastiskt i att under fyra timmar ha alla personer man älskar i omloppsbana. Vid sådana tillfällen blir man blind för de två år av maratonnätter, vargtimmar och ångestsvettningar som föranlett den här kvällen.

Eller så är det bara den där känslan som en bricka med örtlikör ger varje gång, det har jag inga empiriska bevis för.

Anyhow, här är den. Finns även på avbetalning för åtta kronor i månaden. Sant.

/K

PS. Om någon bloggläsare skulle vilja få sitt ex signerat - vilket jag förstått att det tydligen gör - så går det bra att maila mig på kristofer.ahlstrom@gmail.com så ordnar vi det på ett sätt eller annat. DS.