Ring så tjötar vi

Hej Kristofer!

Jag gillar hur manodepressiv den här bloggen är just nu. Tystnad, tystnad, tystnad, inläggsexplosioner och så lång tystnad på det. Anledningen och den trista sanningen är att jag jobbar. Inte mycket roligare än så: jobb, jobb, jobb. Just nu som redaktör på Filip och Fredriks programserie om 90-talet som kommer bli awesome.

Men jag kommer även göra en insats på deras bevakning av Oscarsgalan på söndag natt (bild ovan från kontrollrummet) där ni kommer kunna ringa in och ställa frågor eller bolla analyser om skådespelarkonsten och nobla fylleslag. Chansen att det är jag som svarar i telefon när ni ringer är ungefär 100 procent. Jag gillar de oddsen!

/K

Pressresa

Hej Kristofer!

Just nu befinner jag mig på Gotland för att göra press för min bok som släpps på onsdag. Det är spännande. På många sätt känns de här tidnings- och radiointervjuerna på Gotland som de allra viktigaste, eftersom det är en bok om samhällsutvecklingen på ön. I vilket fall så gillar jag att ge intervjuer.

Kanske är man särskilt privilegierad med att bli intervjuad om skrivande. Det finns liksom inte så många dumma frågor att ställa kring det. Det blir inte som de skådisintervjuer jag suttit med vid där någon stackare tvingas svara på frågor om hur det var att hångla med Angelina Jolie eller hur länge han tränat på gym inför sin roll. Som författare får man istället stötta fingertopparna mot varandra så att händerna bildar ett tält och sedan bekymmersamt rynka pannan och svara invecklat på något kring skapandeprocessen.

Inbillar jag mig.

För hur väl intervjun än verkar arta sig, så kan det ju alltid sluta som det gjorde för min gamle vän Ronnie Sandahl när tidningen King intervjuade honom för en sådär fem, sex år sedan. Jag minns det så väl att jag har memorerat inledningen:

”Nu för tiden ska alla kändisar skriva böcker: från John Travoltas barnbok om den modiga lilla helikoptern, till Lasse Kronérs 80 goda mackor. Och nu är det Aftonbladets Ronnie Sandahls tur.”

/K

Quiz och bajs

Hej Kristofer!

Igår var jag på mitt första filmquiz någonsin. 150 filmnördiga människor inträngda i en källare med en luftfuktighet som får väggarna att glänsa, och frågor om hockey- och bilfilmer. Det låter exakt så AWESOME som det ser ut i skrift.

Jag bildade lag med Emily och Jonas, ambitionen var att kämpa för att slippa jumbopriset (biljetter till Big Mommas hus 3) bland de 35 deltagande lagen.

Det var många frågor om hockey- och bilfilmer. Frågor om The Warriors, frågor om de svenska undertitlarna till Polisskolan-filmerna. Ett snabbt collage med manliga skådespelare som visar pitten.

Och så lite Tarkovskij uppå det.

Och det gick bra, bättre än väntat. Vårt lag kammade hem sjätteplatsen. Vi drämde in såväl Russ Meyer- som John Carpenter-filmer. Siktar man lågt så presterar man alltid över förväntan.
Nästa quiz är 23 mars. Till dess har jag redan värvat Aftonbladets forna filmbloggare Andrev Bergström. Då är det toppen eller inget. Allt annat är besvikelse.

Bilden ovan är från facitomgången. Notera särskilt svar(en) på frågan ”Varför sågar man av pipan på ett hagelgevär?”

/K

Städer och hur de presterar

Hej Kristofer!

Jag har börjat med en grej som jag inte kan sluta med. När folk pratar försöker jag räkna i huvudet hur många stavelser de hinner med på fem sekunder. När folk går försöker jag räkna hur långt de hinner på tio sekunder.

Enligt en matematisk formel ska dessa faktorer – hur snabbt folk pratar, hur fort de går – kunna berätta allt vad man behöver veta om en stad. Hur många människor bor i staden, hur mycket tjänar de i genomsnitt, hur många biografer och teatrar finns det, osv.

Allt sådant. Som att det finns en formel för att beräkna en stads själ. Jag gillar det.

Det här måttet kan man sen använda för att se om staden under- eller överpresterar gentemot vad den borde. Exakt vad man ska göra med DEN informationen sedan vet jag inte riktigt, men det känns som att det finns en slogan gömd där någonstans: ”Välkommen till Enköping – Sveriges mest underpresterande stad!”

Eller så.

/K

Det litterära ligget

Hej Kristofer!

Vi måste våga prata om knullitteraturen.

Och då menar jag inte The Game eller Girl Game eller allt vad raggmanualerna heter. Jag menar inte tantsnusk. Jag vill bara veta om det finns litterära böcker med bra sexskildringar. Sex kan vara det svåraste som finns att beskriva utan att det blir Harlequin/Stephanie Meyer av det: hur beskriver man något som är rått och fysiskt men samtidigt emotionellt och drabbar alla sinnen samtidigt?

Det finns en utmärkelse som heter Bad sex in literature, men ingen som belönar bra knullprosa. Är det rentav omöjligt att ge något så primalt som sex en high-brow-behandling?

Mollys monolog i Odysseus brukar räknas som kittlande men den kräver ett rätt fett attention span, och det känns fusk att köra stream of consciousness i en sexscen eftersom man aldrig behöver stanna vid en scen utan bara kan ösa på med så många tankar man får plats med på pappret (tänker även på knullet i Haren springer där John Updike rabblar på så mycket att man knappt är säker på att det är en sexscen längre).

Och Bukowski och Henry Miller spelade safe och körde bara på brutaliteten – den mest minnesvärda raden i Stilla dagar i Clichy är väl ”Jag körde upp den i inälvorna på henne”.

Jag minns att jag gillade Sture Dahlströms febriga kåthet i Den store Blondino, hur han gnider sig febrilt mot en flickas blygdben och hela tiden mumlar ”Vi måste hejda oss, vi måste hejda oss”.

Jag hade själv flera sexscener i min egen roman men det slutade med att jag strök varenda en. För att i samma takt som man klädde av sina karaktärer så stod man själv naken där på ett sätt och blottade sig. Om metaforen ursäktas.

Så: vilka bra samlagsscener finns det?

/K

Händelser nu, från förr

Hej Kristofer!

Idag drabbades jag av den där känslan man bara kan säga på franska: Deja vu.

Och det fick mig att fundera på varför man faktiskt får deja vu-känslor. En populärfysiskt bevandrad person i sällskapet föreslog att det är tillfällen då vårt jag i detta universum gör något som ett annat jag i ett parallellt universum redan gjort – därför uppstår känslan att man redan gjort det, vilket ju både är rätt och fel i lika stor bemärkelse (precis som det anstår ett göttigt kvantmekaniskt grubbleri).

Jag har en egen teori. I fyra enkla steg:

1. Du gör något. Tar en tugga av ett äpple, säg.
2. Din hjärna gör en loop och rusar på en sekund genom alla dina minnen av allt du någonsin gjort under din livstid (ditt liv passerar revy i jävligt fast forward, helt enkelt).
3. Din hjärna fullbordar minnesloopen genom komma tillbaka till exakt samma tillfälle, det vill säga strax efter att du tog tuggan av det där äpplet.
4. Du upplever känslan av att du redan tuggat exakt det här äpplet – vilket du ju faktiskt har gjort, för en sekund sedan. Men eftersom hjärnan accelererat genom alla dina samlade minnen så känns det som att det var mycket längre sen.

Jag har ingen aning om detta är rätt eller om det ens finns någon allmänt ansedd ”rätt” teori om deja vu. Men jag lyssnar gärna på era tankar.

/K

På allmän begäran: mer diagramhumor

Hej Kristofer!

Tittar på Melodifestivalen och konstaterar att deras sketcher och humor inte är två mängder som skulle korsa varandra i ett Venndiagram.

/K

Multijournalister och verkligheten

Hej Kristofer!

Som outbildad men ändå verkande journalist händer det ibland att man häpnar över rapporter från journalistutbildningar och lärarnas Ivory Tower-världsfrånvända uppfattningar.

Häromdagen fick jag höra att en lärare på en lektion pratat om ”multijournalister” som ett vedertaget begrepp. En ”multijournalist” är tydligen en frilansare som lärt sig skriva om flera olika ämnen, men även att fotografera och bildbehandla, ”som en AD”.

För det första: jag jobbar själv som frilansande journalist inom flera ämnesområden, inom både press och tv; jag har ett hyfsat kontaktnät av frilansande vänner och kollegor, och inte en enda gång har jag hört någon utanför JMK:s väggar använda ordet ”multijournalist”.

Det är en rätt underhållande tanke att en redaktör som ska lägga ut ett jobb säger, ”Hmm, till det här jobbet kommer vi behöva en multijournalist. Ge mig en lista på alla multijournalister vi känner till!”

Att en ”multijournalist” skulle vara anmärkningsvärd för att denne behärskar flera ämnen är också fånigt att prata om. Snarare är det motsatsen – journalister som bara klarar av att skriva om ett enda område – som vore något häpnadsväckande, och då menar jag det inte i någon som helst positiv mening.

Begreppet ”multijournalist” är dessutom dumt eftersom det inte finns något minsta unikt med att som skrivande murvel kunna beskära eller ändra storleken på en bild; det där är bara något som JMK-utbildade gamla stötar hittat på för att de tvingats lära sig DATA och att byta filformat på en bild. För att inte prata om hur förolämpande det är mot alla art directors när en lärare likställer deras arbete med att kunna använda saxverktyget i PhotoShop.

/K

Att koka soppa på en twist

Hej Kristofer!

Ett av få svenska tv-program som jag följer är Sveriges Mästerkock. Till skillnad från, säg, Idol eller Talang så är det ingen i programmet som är där för att bli rik eller berömd: man märker att de har en passion för matlagning och deras kreativitet är imponerande, oavsett om de är 18 eller 55 år gamla.

Deras drömmar känns äkta och Brommabyggjobbaren Leif som i det bandade inslaget visade hur han lagade gourmetmåltider (förvisso i typ trekilosportioner) att ha med i lunchlådan till bygget lade sig som en värmefilt runt hjärtat på mig.

Domarna är trovärdiga och auktoritära – men herregud, så irriterande deras långsökta sägningar börjar kännas nu.

I sin jakt på de mest krystade sätten att omvandla ett godkännande till något som först ska låta negativt så fattar man istället direkt: om de börjar prata nekande mot någon så kommer den personen att gå vidare.

Så här: ”Ja, efter din insats idag så känner jag att du kan ju bara ta dit pick och pack och dra härifrån… till STOCKHOLM, för du har GÅTT VIDARE!”

Att de gör det varenda jävla gång gör liksom att det tappar något i effekt, så att säga.

Det påminner om Lasse Anrell-rollen i Sikta mot stjärnorna, att konstruera den mest klurigt kritiska motiveringen om en artist för att sedan avsluta med ”… men jag tycker att DU gjorde det bra!”

Och dit är jag inte så sugen på att återvända.

/K