Hej, jag gör gärna press nu!

Hej Kristofer!

Så här två månader efter att boken släpptes gör jag fortfarande intervjuer för den (min mediakåthet gör att jag aldrig kommer få yttra repliken jag väntat en halv livstid på att få säga: ”Det låter trevligt, men jag gör dessvärre inte press just nu”), och jag börjar ana en obehaglig utveckling: alla formuleringar man någonsin hört lämna en författares mun och som man avskrivit som anspråksfull träskdynga – hatar särskilt författare som ska prata om sina karaktärer som självständiga, fysiska personer: ”Man vet ju aldrig vad de väljer att ta sig till”, detta är den värsta sortens högfärdstrams; om dina karaktärer beter sig på ett sätt du inte tänkt dig så är det bara för att du börjar bli uttråkad och går utanför ditt synopsis.

I alla fall, i torsdags gjorde jag intervjuer med Göteborgs Posten och Aftonbladet och då peakade dessa symptom hos mig. Jag hörde mig själv säga saker som ”Man måste lura in sig själv i ett självhypnotiskt tillstånd”, då är man bara en pisslängd från att börja prata om att ”uppvakta sina musor”.

Den initiala reaktionen är att man vill skrika ”Herregud, stryk det, så kan du inte skriva!”, men då är ju sannolikheten större att de faktiskt skriver så. Man försöker hålla ett straight ansikte medan man hör sin mun säga saker som hjärnan absolut inte går med på.

Kanske är det bara precis samma sak som författare som tycker att de har levande karaktärer – man är så trött på sig själv att man börjar hitta på och bluffa sig själv bara för att bli lite underhållen på vägen mot undergång.

/K