Hej Kristofer!Igår var jag på ett mycket trevligt kakparty hos Caroline Hainer. Brownies, tiramisu, kanderade äpplen, knäck – om det finns något som knastrar när man tuggar det så stod det på köksbordet. Man kan säga att Lisa Magnussons huvud hade exploderat av alla husmodersinstinkter som väcktes i den lägenheten.
Men det är inte om det som det här inlägget ska handla. Vi måste våga prata om kollektivet.
Som vanligt kom diskussionen upp om det humorkollektiv vi vill bilda. Skriva manus i samverkan, stoltsera på gruppfoton. Vara en del av något.
För mig som växte upp med en pappa som hade idolbild av Palme på sitt arbetsrum och med en mamma som åsiktsreggades på 70-talet som KPLM(r):are så har ordet ”kollektiv” så att säga positiva förknippningar. Lojalitet, gruppkänsla, vara en kugge i maskineriet – allt sådant som framstår som ren rappakalja för 80-talister.
I alla fall, jag har drömmar om att jag sätter ihop mitt eget manusteam. Ingen nämnd, så behöver ingen känna sig utanför. Men de ska vara en färgstark blandning, det ska vara som upptakten i en Bruckheimerfilm där alla medlemmar ska värvas från de mest brokiga bakgrunder: den anarkohumoristiske vettvillingen, tjejen med exakt igenkänningshumor, den boksmarta nörden, och så vidare.
Men hur gör man? Var börjar man? Säg att man grundat sitt humorkollektiv, hur går man vidare? Skriver man ett manus på spekulation och skickar till ett produktionsbolag? Vem skickar man till? Eller blir man ”upptäckt” via ”webben” nu för tiden?
Märk svaret ”humorkollektiv”, skicka till mig.
/K
Jag har inga råd eller tips att ge men däremot lite uppmuntran. Jag tycker du ska förverkliga det även om det måste göras utan budget.
SvaraRaderaDu har talang. Nu måste den sättas i arbete.
Kan inte du göra en lista på ditt dream team inom svensk humor?
SvaraRadera-A