Hej Kristofer!
Just nu läser jag en bok som jag tycker mycket om, ”Remainder” av Tom McCarthy. Den handlar om en kille som varit med i en olycka, fått ett fett skadestånd men tappat minnet och känslan av att vara del av något sammanhang alls.
Han använder därför pengarna till att iscensätta de få händelser han fortfarande minns från innan olyckan för att återuppleva känslan de gav. Men eftersom han trubbas av söker han hela tiden efter alltmer extrema situationer.
Ungefär en tredjedel in i boken ställs en fråga som bryter rakt igenom den fjärde väggen och riktar sig till läsaren: ”Vilken är den mest intensiva känsla du någonsin varit med om?”
Det fick mig att tänka.
På rak arm, vilken händelse är den som brinner starkast när man rotar runt i minnet?
I mitt fall är det ett inträffande som särskilt sticker ut. När jag cyklar runt i kvarteret hemma som fem- eller sexåring och cykeln plötsligt tippar åt vänster samtidigt som den fortsätter framåt. Jag kramar ännu krampaktigt om styret, fötterna ännu instuckna i pedalerna.
Längs halva Martallsgatan åker jag framåt på snedden och med vänstra knäet plogande i asfalten så att alla hudlager på knäskålen skalas av. Det var bara en blodig, köttig massa kvar.
Inte att jag minns smärtan, men hur alla sinnen vreds till max, hur överväldigad man blev, hur adrenalinet slog till, hur varje sekund kändes som en minut när hjärnan accelererade så mycket att allt omkring tycktes röra sig i ultrarapid.
Det minns jag ännu. Intrycket det gjorde.
Därför tänker jag föra Tom McCarthys fråga vidare till er:
Vilken är den mest intensiva känsla du någonsin varit med om? (Det är okej att vara anonym och att ljuga.)
/K
jag hoppade bungyjump i afrika. själva hoppet är häftigt, men efteråt, efteråt. satte mig på marken. hela kroppen dunkade, adrenalinpåslagens adrenalinpåslag. illamående. lever jag fortfarande? min egen död har aldrig känts så närvarande. numera ogillar jag höjder. den känslan var för överväldigande
SvaraRaderaJag har suttit på knä på ett badrumsgolv med en pistolpipa mot bakhuvudet.
SvaraRaderaJag vill gärna vara Anonym.
Jag har sedan min student försökt göra mitt liv intensivt och händelserikt. I desperation har jag supit, gått på konserter och klubbar för att liksom ta igen allt det jag missade på grund av min överambitiösa skoltid. Men det mest intensiva ögonblicket jag någonsin upplevt var då jag insåg just det - att min ungdom aldrig kommer tillbaka och att varje försök att ändra på detta gräver mig djupare och djupare ner i samma hål av desperation.
SvaraRaderaSamma sak här. Pistol mot huvudet. Mkt intensiv känsla, även om det värsta kom direkt efteråt.
SvaraRaderaAnnars: första gången jag upptäckte min orgasm.
Chocken och suset i öronen när min vän såg mig i ögonen och berättade att vår vän och min fd pojkvän dött. Jag stod på ett torg, det snöade och mina ben vek sig. Nu, många år senare undrar jag hur min vän klarade det, att gå och möta mig och veta att han behövde berätta det mest hemska man kan tänka sig. Om min mest intensiva känsla är hans?
SvaraRaderaJag blev skjuten, i benet. Lyckligtvis klarade sig både nerver, pulsåder och skelett och det gjorde inte så ont heller. Chocken blockerar smärta. Men situationen innan. Att någon riktar en pistol mot dig och det du hinner tänka på då. Alla människor du hinner tänka på som du vill säga adjö till men aldrig kommer få chansen. Livet passerar inte revy men personerna som betytt något i det. I bland kan jag vara glad att jag fick uppleva det för jag vet nu vad som är viktigt i livet. Vilka som är viktiga.
SvaraRadera- M
Jag såg min bästa vän via telefon få beskedet att hennes pojkvän dött i en olycka. Vi var på ett internetcafé i Rainbow Beach i Australien, omgivna av 20-åriga, bakfulla backpackers och alla tystnade när hon sjönk ner på knä där, mitt på golvet.
SvaraRaderaJag såg min bästa kompis vi telefon få beskedet att hennes pojkvän dött i en olycka. Vi var på ett internetcafé i Rainbow Beach i Australien, omgivna av 20-åriga, bakfulla backpackers och alla tystnade när hon sjönk ner på knä där, mitt på golvet.
SvaraRaderaJag hade haft någon slags hangup eller kanske man skulle kalla det besatthet över en kille i två år. Det var många turer fram och tillbaka, bland annat var han otrogen mot sin flickvän med mig, men jag tror inte han någonsin såg det vi hade som någonting som närmade sig på riktigt.
SvaraRaderaSå till sist, efter att inte ha setts på nästan ett år kom han till mig och ville satsa.
Den morgonen han lämnade min lägenhet med löfte om att komma tillbaka. Det susade i huvudet och det var som att hela jag surrade i luften runt mig själv, jag var inte i min egen kropp men jag kände blodet och benen och alla organ och jag var så lycklig.
Knäna höll inte så jag satte mig med ryggen mot ytterdörren och hallgolvet var kallt.
Allting stannade för jag visste att jag aldrig mer skulle ha honom.
Jag satt där länge, faktiskt långt in på eftermiddagen och ingenting kan mätas med den dagen.
Jag vet att det här inte är särskilt bra förklarat som det mest intensiva ögonblicket, men känslan av att se hela livet på en gång för att sedan se det rasa och veta att det aldrig skulle komma tillbaka är det absolut mest omvälvande som hänt mig.
När vi fick barn och allt var över och levererat och jag kunde slappna av, då somnade jag. Tvärt. I en stol som inte gick att ställa, klädd i brun läderimitation.
SvaraRaderaTvå timmar senare vaknade jag och kunde för mitt liv inte komma på var jag var. Inte. En. Aning. Så jag tittade mig omkring.
Först såg jag min tjej på britsen bredvid. Utslagen, blek, med svettigt hår och blod på kläderna. Sen såg jag rummet, som i ärlighetens namn såg ungefär likadant ut. Efter det, ett litet bylte i en landstingsfilt i en plastvagn till vänster om mig.
Jag minns att jag tänkte att jag var sjutton igen, att jag nog var i Göteborg och att det måste varit fest. Och att någon dåre måste glömt sitt barn där.
Sen gick situationen oändligt sakta upp för mig och jag insåg att ungen till vänster om mig, den var min och ingen annans. Den känslan, I tell you, den sitter i om man säger så.
Första gången jag fick en professionellt utförd lap dance.
SvaraRaderaIn-tense.
Tusan vad alla blivit beskjutna! Jag trodde vi hade vapenkontroll i det här landet.
SvaraRaderaNär jag fick min försfödde! Då stannade världen och jag trodde att den stannade för alla! Hur kunde folk ens gå till jobbet? Hur kunde man missa detta? Stopp stanna! Stanna! Kolla in undret. Det var stort. Andra barnet kändes lika stort och om möjligt ännu mer himmelskt, fast nu hade jag koll på att folk gick till jobbet som vanligt trots denna unika händelse!
SvaraRaderaÅren mellan 14-17, jag ägnade alla dagar åt att i ensamhet läsa och se på film. Flera minnen att jag rörde vi känslan av totalt utanförslap i en stad där det bor 1,2 miljoner människor. I dag kan jag inte förstå hur jag överlevde den där tiden.
SvaraRaderaSamt minnes bilden av den helt tysta dagen då det ända som hördes var mammas gråt och låsmedens raslande. Jag var 8år och en kvinna från kronofogds myndigheten i svart kostum dress oc vitt blus berätade för mig med kal röst att jag och min bror ficl välja en sak onnan vi skulle åka för nu skulle vi inte bo här längre. Det kommande åren bode vi på madraser i morfars oisolerade garage och hos mammas alkoholiserade och elaka pojkvän.
när jag klättrade i berg på korsika. på 400 meters höjd, halvvägs till vårt mål tog jag ett felgrepp vid ett överhäng. kom inte vidare, inte upp, kunde inte gå tillbaka så efter ett tag (som kändes som 10 minuter) var jag tvungen att släppa taget. när jag hängde och dinglade i säkerhetslinan kändes det som att jag inte skulle kunna klättra vidare, jag skulle få hänga kvar där och bli hämtad av en räddningshelikopter alt. dö. sen kickade adrenalinet in och jag slank som en ödla över det där överhänget. minns ingenting av den resterande vägen upp för berget, min kropp var en maskin. efter detta är jag mycket höjdrädd.
SvaraRadera