Godhet, osv

Hej Kristofer!

Nej, vi ska inte släppa det här med tro riktigt ännu. Vi ska skriva mer om det, och ännu längre än förut. Men det är värt det.

Jag har börjat lyssna på radioprogrammet Radiolabs podcasts på sistone. Det är lite som tidningen New Scientist, populärvetenskap presenterad på ett smart och spännande sätt.

Temaavsnittet jag lyssnade på idag handlade om godhet. Till exempel djurarter som offrar sitt eget liv för att skydda andras, betyder det att godhet kan betvinga Darwins teori, och kan godhet besegra vår starkaste drivkraft: överlevnadsinstinkten?

Jag ska inte spoila programmet för er, men det finns ett avsnitt i det som handlar om utmärkelsen Carnegie Medal for Heroism som jag måste berätta om. Utmärkelsen går – precis som galan Svenska hjältar – ut på att belöna civilkurage: det är kvinnor som räddats under stampande tjurar, dudes som drar pojkar ur brinnande bilar.

Och alla säger de samma sak: man bara gör det – det är instinktivt att rädda någon, man tänker inte ens.

Förutom en kille. Det är en byggnadsarbetare som, trots att hans döttrar står uppe på perrongen bredvid honom, kastar sig ner på spåren när en kille får ett anfall och ramlar ner. De hinner inte upp innan tåget kommer, så byggnadsarbetaren lägger sig på killen så att de ligger platta när tåget kör förbi över dem. För Radiolab berättar han att han liksom hörde en röst, ”Dina döttrar klarar sig, hoppa ner och hjälp honom.”

Och här kommer det där med tro in. Han var övertygad att han var utvald för detta och min första tanke var såklart att han var en självgod jävel. Men tjugo år tidigare, berättade byggnadsarbetaren, hade en rånare satt en pistol mot huvudet på honom och tryckt av. Vapnet fick eldavbrott och kulan avlossades inte; ända sedan dess hade byggnadsarbetaren väntat på tillfället då han skulle få göra det som han sparats för.

Det kanske bara är slump och tillfällighet. Men det är inte utan att man börjar vackla lite i sin agnosticism, tvivla på sitt tvivlande.

/K