ÄNTLIGEN!

Hej Kristofer!

Jag har många litterära förebilder. Men jag är en slampig dyrkare, jag söker ständigt nya personer att idolisera (enda gemensamma nämnaren är att de är gamla och har bevisat sig med en gedigen utgivning).

Det finns dock en person vars böcker jag köper och läser direkt när de kommer ut, trots att de mer och mer börjar kännas som form före innehåll, cerebralt före känslosvallande, spelar på samma intellektuellt distanserade riff och så vidare, och det är Paul Auster.

Det är klyschigt att säga hur jävla blown away man blev av New York-trilogin, men för en tjugoårig wannabeförfattare var det en otrolig labyrintresa in i ett berättarsätt som jag aldrig varit med om tidigare (då), hela kattochråttaleken mellan författar- och läsarperspektivet satte så djupa spår i mig att jag i alla mina tänkta romaner ville ha samma upplägg. Ville alltid göra så att berättaren (det vill säga jag, klassiskt narcissistiskt drag från min generation) klev in som karaktär i historien och, som det heter på finspråk, rev den fjärde väggen, den mellan fiktion och verklighet.

Jag tror till och med att första meningen på en bok jag aldrig började på skulle vara: ”Det var som Kristofer Ahlström alltid brukat säga.”

Att vara samtidigt kär i en förebild och sig själv är aldrig ett bra triangeldrama. Man skriver så jävla fånigt då.

Anywho. Ikväll intervjuas Paul Auster på Kulturhuset och jag har väntat på den här dagen så länge, länge nu. Inte ens opålästa frågor med taskigt uttal kan paja den här kvällen för mig. Kvällen när Paul Auster äntligen fick träffa Kristofer Ahlström.

/K