Gästblogg: David Borg och feelbadlistan

Hej Kristofer!

Som hyfsat trogna läsare av den här bloggen kanske minns så satte jag och min vän Jonas för någon månad sedan samman en lista över de värsta feelbadverken i filmhistorien. Filmer som bara innehåller förnedring, förtvivlan och brutalitet och som gör att man känner sig lite sämre som människa.

Och sen tvingade vi - likt läkarna i A clockwork orange - en stackars sate att titta på alla dessa tio filmer, för att sedan noggrant dokumentera hur den personens mentala hälsa påverkades. Försökspersonen heter David Borg och här är hans första vittnesmål:

"Hej! David Borg heter jag, jag är född den 3/2 1987. Min mor heter Åsa och min far heter Per. Jag är testperson i Jonas Adners och Kristofer Ahlströms något omänskliga experiment; Att dokumentera min egna nedbrytning film för film. På pappret låter det som en trivial uppgift, det är det inte. Viktigt med sömn och bra kost för att orka med den psykiska påfrestningen att se dessa tio filmer under två veckor.

Jag ska bara redogöra kort för några av filmscenerna jag ska få uppleva: en plågsam abort i Rumänien, en blind kvinna som jobbar 18 timmar om dagen i en industrilokal, hustrumisshandel, en person som blir väckt med kokande olja i ansiktet, kollektivt självmord, droger i utbyte mot sexuella tjänster inför publik, hustrumisshandel, gruppvåldtäkt i ett ungdomsfängelse, ett dött spädbarn, hustrumisshandel, bögprostitution, kvinnoprostitution och 18 barn som tvingas äta avföring. Det här blir inte enkelt med andra ord.

Första filmen jag såg var Scum.

Utmärkande för feelbadfilmer är att det oftast brukar finnas något slags hägring vid horisonten, ett fåfängt hopp om att allt ändå ska bli bra i slutändan. I Scum, ett brittiskt drama i ungdomsfängelsemiljö, öser man på med allt annat – ja, exakt ALLT som kan räknas som det motsatta – istället. Rasism, maktmissbruk, gängvåldtäkt, övervåld, självmord, och en slutscen där huvudpersonen misshandlas medvetslös av vakterna och släpas in i isoleringscell. En film så påfrestande att man behöver semester efteråt.
(Filmens beskrivning av Jonas och Kristofer)

När sluttexten rullade kände jag mig minst sagt lättad efter att i 90 minuter åkt djävulens egna version av Popexpressen. Brutal ångest och obegränsad mänsklig ondska. Men hur mådde jag efter filmen? Jag mådde ändå helt okej trots mina hemska visuella upplevelser, men jag hade svårt att somna den natten. Jag var tvungen att kliva upp ur sängen, gå runt några varv i lägenheten. Jag satte mig vid fönsterkarmen och tittade ut, jag kunde urskilja en ung kille i mörkret nere vid Karlbergs Station. Han såg ut att lida enormt efter sina år i ungdomsfängelset. Han bar ångest på sina tunna axlar och säkert precis som i filmen våldtagen på ett brutalt sätt i ett växthus av några äldre pojkar. Han stakade sig fram långsamt, varje andetag var en prestation. Jag öppnade upp fönstret och skrek ”Hoppa framför tåget, gör slut på ditt personliga helvete!”. Jag kom på mig själv snabbt att jag förmodligen hade svävat iväg ganska vilt i min fantasi och stängde snabbt igen fönstret. Jag öppnade upp min laptop och plöjde tre raka avsnitt av det usla programmet Time Out. Dåligt, direkt korkat men alla är så glada."

Fortsättning följer.

/K