Hemma hos estradören

Hej Kristofer!

Efter sommarpratet bar det av till Banérgatan för en intervju med Jan Guillou i hans hem.

Intervjun kommer att publiceras i tidningen Café men eftersom jag har ungefär 10 000 tecken för mycket text är det möjligt att det kommer en exklusiv intervju här på bloggen framöver. Väldigt läsvärt, och inget av det är min förtjänst såklart: det var som att sätta igång ett självspelande piano och bara komma in och trycka på en tangent då och då. Lite som att spela ”Hit the road, Jack” där de svarta tangenterna inte spelar någon roll.

Jag insåg att jag har mycket att lära av Jan Guillou – inte bara i form av debattnestor (han gav mig en väldigt användbar trestegsraket att använda mig av när jag ska vara med i SVT Debatt i sommar) utan kanske främst i hur han inte skäms över sina alster.

Som författare, åtminstone nybakad sådan, har man, i alla fall jag, väldigt lätt att ursäkta sig för vad man/jag skrivit. Kanske är det en amatörgrej men jag blev ändå DRABBAD av den inlevelse med vilken Jan Guillou återberättade historier ur sin kommande bok ”Brobyggarna”. Stora gester, långa dialoger, gott skrockande åt pompösa bankirsprättar i boken. Han blev rentav tårmild och fick torka sig om ögonen när han nådde berättelsens klimax. Det var en uppvisning jag önskar att jag haft på band.

Sån måste jag också bli.

/K