Att skriva

Hej Kristofer!

Det är många som hört av sig till mig och frågat hur det går med boken. I alla fall var det en person som frågade om det. Svaret är att det går bra.

Men fy fan för detta med att skriva. Det är ett helvete, och det är inget jag säger för att kokettera, inget för att skylta med en författarångest för att jaga något slags trovärdighet. Det är snarare känslan av att få kväljningar och en oro så fysisk att man börjar svettas för att göra sig av med den.

Det är snart två års arbete manifesterat i sidor som du inte vill att någon ska läsa, någonsin.

Nästan varje mening känns banal, naiv och lättvindig och man tänker på alla dagar och timmar när man kunde gjort något annat, umgåtts med vänner, lärt mig sydländsk dans, levt lika ångestfritt som alla man ser omkring sig.

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men att skriva verkar handla till åttio, åttiofem procent om att göra fel och sen förhoppningsvis i tid hinna upptäcka vilka delar av manuset som är de åttiofem procenten. Och – kanske framför allt – inse vilka femton man inte ska tafsa på.

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men allt som har med själva skrivandet att göra är det värdelösa med att vara författare. Resten verkar rätt kul.

Men nu är jag i alla fall på upploppet. Det är fyra månader – ett ynkligt sandkorn av tid i förlagsbranschen, har jag insett – tills boken står i hyllorna. Och med allt nötande, alla omskrivningar, om och om igen, allt sökande och förintande av de där felaktiga åttiofem procenten, så börjar det träda fram något man kan känna något slags stolthet över.

Det måste vara så det är att skaffa barn: först tycker man att den där osammanhängande klumpen mest är pinsam, men så formar och danar man den tills man är tillräckligt nöjd för att känna att detta, DETTA, är jag beredd att lämna som mitt arv till eftervärlden.

Alla pappabloggare ger sitt medhåll... NU!

/K