Om min roman

Hej Kristofer!

Varje gång jag fått frågan vad min bok handlar om har det blivit smärtsamt tydligt för mig hur jävla misslyckad jag hade varit i Hollywood. Min pitchar hade varit så långdragna att sidorna hade börjat brinna i de produktionsansvarigas filofaxar, så snabbt som de bläddrat efter numret till någon annan, vem som helst.

(Ja, i mitt huvud sitter agenter och produktionsansvariga fortfarande och slår i filofaxar, precis som bankirer lika självklart har gröna skärmmössor.)

I veckan var jag i alla fall på en lunch där bland andra Leif GW Persson satt med till bords, och när han frågade mig vad min bok handlade om så kunde jag bara titta ner i bordet och mumla något om ”konflikten mellan gammalt och nytt” och han skrockade och sa, ”Mm-hm, det luktar som fin litteratur.”

Till och med Adlibris-sidan som ska sammanfatta storyn på ett rappt sätt och locka till köp är en halvsida lång.

Men läs den till att börja med.

Sen kommer här den presentation som varje författare får skriva själv till Svensk Bokhandel, som är bokbranschens egen tidning:



”Det var när jag frågade Fredrik om han inte skulle flytta från Gotland snart, till fastlandet som vi andra, som han gav mig ett svar som räckte över nästan trehundra sidor.
Han sa:
– Nä, för jag skulle aldrig ha råd att flytta tillbaka igen.
Och det var ungefär samtidigt som jag läste en artikel i Dagens Industri där det stod att de mest övervärderade tomterna var de som såldes på Fårö, och jag läste om ett torp utan el som hade sålts för sjutton gånger taxeringsvärdet.
Så det blev en bok om ett Gotland långt ifrån den pittoreska kuliss som ön alltid får utgöra annars. I stället för de sightseeingbroschyrer som blivit en alldeles egen underkategori i deckargenren ville jag berätta om arbetslöshet, försvinnande fabriksjobb och lyxkoloniseringen av platser som Furillen och Fårö, platser som alltmer blivit reservat för höginkomsttagare.
Jag läste om hur Fårömålet, en av Sveriges äldsta dialekter, håller på att dö ut. På kyrkogården på Fårö står gravstenar som ska plockas bort eftersom det inte finns några kvarvarande släktingar som kan sköta om gravvården.
Och jag mindes hur det var när jag växte upp på ön och fem hela regementen tömdes, och hur Flextronicsfabriken skeppades till Polen, samtidigt som rockstjärnor, programledare och deckarförfattare byggde sommarvillor vid havet och skjutsade upp marknadsvärdet så att inga vanliga öbor hade råd att bo i närheten.
Med den här konflikten mellan det gamla och det nya som fond ville jag skriva om någon som drabbats av en sådan sorg att han bara vill att allting ska bli som det var förut. Med övertygelsen att om man har ett gott syfte så kan det helga vilka medel som helst.
Boken blev mitt korståg, min terapi och en förmodligen allt annat än hälsosam hämndfantasi som jag kunde formulera fritt.
Till slut tror jag också att det blev en berättelse om saknad, vänskap, skuld och hur barnasinnet kan vara det farligaste som finns.
Det hände såklart att jag tvivlade på historien. Varje natt. Varför skulle en sådan bok vara relevant? Var det här ens något att berätta om? Men då tänkte jag på när jag häromåret var i Lärbro, knappt fyra mil norr om Visby, för att tanka. Bensinmacken hade försvunnit, inte ett spår av några pumpar längre. Och kvinnan där bara skrattade åt min naivitet:
– Begriper du inte? Det här är på landet. Här lägger dom ner saker.”


Bara någon att straffa släpps i början av mars.

/K