Hej Kristofer!Ett av få svenska tv-program som jag följer är Sveriges Mästerkock. Till skillnad från, säg, Idol eller Talang så är det ingen i programmet som är där för att bli rik eller berömd: man märker att de har en passion för matlagning och deras kreativitet är imponerande, oavsett om de är 18 eller 55 år gamla.
Deras drömmar känns äkta och Brommabyggjobbaren Leif som i det bandade inslaget visade hur han lagade gourmetmåltider (förvisso i typ trekilosportioner) att ha med i lunchlådan till bygget lade sig som en värmefilt runt hjärtat på mig.
Domarna är trovärdiga och auktoritära – men herregud, så irriterande deras långsökta sägningar börjar kännas nu.
I sin jakt på de mest krystade sätten att omvandla ett godkännande till något som först ska låta negativt så fattar man istället direkt: om de börjar prata nekande mot någon så kommer den personen att gå vidare.
Så här: ”Ja, efter din insats idag så känner jag att du kan ju bara ta dit pick och pack och dra härifrån… till STOCKHOLM, för du har GÅTT VIDARE!”
Att de gör det varenda jävla gång gör liksom att det tappar något i effekt, så att säga.
Det påminner om Lasse Anrell-rollen i Sikta mot stjärnorna, att konstruera den mest klurigt kritiska motiveringen om en artist för att sedan avsluta med ”… men jag tycker att DU gjorde det bra!”
Och dit är jag inte så sugen på att återvända.
/K
Kan bara säga: instämmer.
SvaraRadera