Filmer att må lite dåligt till

Hej Kristofer!

Av alla de saker som jag och min nya vän Jonas har gemensamt så gläds jag nog mest över vår ömsesidiga fäbless för filmer som man mår dåligt av. Filmer som bara förmedlar förnedring och misär och otrohet och misshandel och vånda.

Det finns en rad anledningar till denna böjelse – för många för att lista här – men poängen är att filmen ifråga ska börja olyckligt, mala på, mala på och sedan sluta utan en chans till försoning. Man ska inte försöka göra det svårare än så.

För den som vill ha en crash course i den här nischen har vi tillsammans satt ihop vår lista över de tio mest själakrossande filmerna i modern tid. Skriv ut, ta med till din lokala videohökare och köp med lite kaustiksoda att skölja ner armodet med.


4 månader, 3 veckor, 2 dagar
I det fyrverkeri av gråtoner som bara kan uppnås i ett 80-talsmiserabelt Rumänien tvingas en fattig ung tjej sälja sin kropp för att kunna genomföra en illegal abort med all den värme och omsorg det forna östblocket blivit så känt för. Det här är en misär som måste upplevas för att förstås, på samma sätt som att innehållsförteckningen vatten, bakpulver, slutet utrymme på papper aldrig kan göra den blandningen rättvisa.

R: Slå först, slå hårdast
Den här danska fängelsefilmen är ”Vägen ut” om det aldrig hade funnits en väg ut, och om Björn Kjellman hade smugglat droger medelst kinderägg i röven. Inte ens när huvudpersonen brutalt knivmördas tar filmen, eller eländet, slut. Den resterande halvtimmens speltid ägnas åt att följa filmens enda övriga sympatiska karaktär – det enda vittnet till mordet, som avrättas av de andra fångarna genom att de häller kokande olivolja över hans nakna kropp när han ligger och sover. Rulla eftertexter.

Den sjunde kontinenten
Österrikisk 80-talsfilm om en förortsfamilj som drivs till kollektivt självmord av den skenande ångest som följer med vardagens monotoni och meningslöshet, med betoning på exakt alla ord i den meningen. Tänk den handlingen, iscensatt av en regissör med en uttalad ambition att "våldta publiken".

Requiem for a dream
Författaren Hubert Selby Jr har sagt att hans böcker handlar om hur den amerikanska drömmen är ouppnåelig. Sen ägnar han all sin kraft åt att på alla sidor straffa dem som ändå försöker. I den här filmatiseringen av hans roman resulterar sökandet efter en bättre tillvaro i att Jared Leto får armen kapad av en vinkelslip och Jennifer Connelly tvingas utföra sexuella tjänster i en kontext som kan utrota allt vad framtida erektioner heter. Filmen är den kanske mest övernitiska lektionen sedan Första Mosebok i att inte gå utanför sin trygghetszon.

Nil by mouth
En reklamfilm för Londons sydöstra förorter där hustrumisshandel, alkoholism, missfall, drogberoende och att tvingas freebasa drogerna man gömt i ändtarmen alla är givna sevärdheter.

Dancer in the dark
Kanske tidernas mest förträngda film. Om en blind kvinna från Tjeckien (redan där) som jobbar i en Fabrik för att spara ihop pengar och försöka rädda sonen från sin ärftliga ögonsjukdom, blir falskt anklagad för stöld och sedan hängd. Det här kan mycket väl vara det perversaste som har hänt världen.

Scum
Utmärkande för feelbadfilmer är att det oftast brukar finnas något slags hägring vid horisonten, ett fåfängt hopp om att allt ändå ska bli bra i slutändan. I Scum, ett brittiskt drama i ungdomsfängelsemiljö, öser man på med allt annat – ja, exakt ALLT som kan räknas som det motsatta – istället. Rasism, maktmissbruk, gängvåldtäkt, övervåld, självmord, och en slutscen där huvudpersonen misshandlas medvetslös av vakterna och släpas in i isoleringscell. En film så påfrestande att man behöver semester efteråt.

Submarino
Jag har nog aldrig relaterat till uttrycket "you had me att hello" mer än första scenen i Submarino där två unga pojkar stjäl sprit av sin alkoholiserade mamma, super sig fulla och råkar döda ett spädbarn. Sen följer filmen deras vuxna liv: sprutnarkotika, självstympning, misshandel, fängelsemisär och en tjock, lätt utvecklingsstörd bipolär man som våldtar en kvinna i ett hotellhem. Sammanfattningsvis: det finns film i färg och det finns svartvit film. Sen finns det grå film. Där finns det ingen kontinent som slår Europa på fingrarna.

Twist
En filmatisering av Charles Dickens historia Oliver Twist, fast om hemlösa, tonåriga bögprostituerade som cruisar Torontos snålblåsiga gator under vintermånaderna, knarkar, fryser, hatas av sina familjer, får stryk och blir rånade. Tänk de deppigaste scenerna i Midnight cowboy och sy sedan ihop dem till en enda sammanhängande film som du önskar att du aldrig hade börjat titta på.

Salò
18 barn kidnappas och förs till ett slott där de under några månader utsätts för tortyr och våldtäkter. Och då måste den meningen klassas som en av de mest inbjudande beskrivningarna som någonsin gjorts av Salò. Tungor klipps av, ögon skärs ut, ett gästabud arrangeras där unga pojkar och flickor (fastkedjade i halsen) tvingas äta mänsklig avföring från serveringsfat. Sedan torteras de till döds genom en kombination av skalpering, brännmärkning och misshandel. Allt styrs av fyra kåta medelålders maktmän. Kort och gott alla dina fördomar om Italien i en film.

/K