Människomaskinen

Hej Kristofer!

Till den som går in på den här bloggen för att hitta fina bilder kan jag bara säga tji.

Här är ytterligare ett exempel på detta, när jag försökte fånga asfaltspoesin i att cykla på nyinköpt Crescent över Västerbron en tidig vårmorgon och Essingeleden brusar på avstånd och speglar sig så fint i vattnet att brobågen och dess spegelbild i vattnet bildar en perfekt oval som sluts på vardera sidan vattenbrynet.

Istället blev det så här.

Att köpa cykel är i alla fall mitt första steg mot att skaffa den där slanka, fettberövade kroppen som alla förknippar med författare. Jag älskar känslan av att kroppen förenas med mekanik, det som fick Kraftwerk att först döpa ett album till Mensch-Maschine och ett annat till Tour de France. Från och med nu cyklar jag var jag än ska.

Ikväll ska jag till exempel på författarkollegan Sara Paborns releasefest för boken Tuppen och havet, och då kommer jag dyka upp i svettskavda jeans och livsbejakande rödbrus i ansiktet. Och alla kommer le överslätande och säga, ”Han är ju författare, det är därför han cyklar.”

/K

Sommarpratare

Hej Kristofer!

Någon gång i skarven maj/juni ska jag spela in mitt sommarprat för P4. Det är exakt samma upplägg som sommarprat i P1 fast det sänds på P4, så några detaljer om hur det går till behöver jag inte lägga ut.

Däremot har jag nu drabbats av den stora prestationsångesten som anländer så snart man ska fylla 90 minuter med inte bara prat, utan dessutom blotta sig med ett musikurval som förväntas representera mig och synka med vad jag pratar om.

Jag har inga tragedier som gör mig intressant, och jag avskyr sommarprat som handlar om somriga somrar på sjökluckande bryggor. Alltså måste jag ha ett tema. Jag funderar på att prata om vikten av att vara en förlorare. Men jag är även öppen för uppslag och förslag från er.

Det här kan bli SOMMARPRATET SOM NI ALLTID ÖNSKAT HÖRA!

Eller så.

/K

Ikväll är en kväll för tårgas

Hej Kristofer!

Ikväll ska jag och Emily på bio. Jag älskar att gå på visningar av filmer som ingen vill se. En gång gick jag på en dagvisning av Tristram Shandy och det var jag och en tjock kille med anteckningsblock som var de enda i hela lokalen. Efteråt ville jag klappa honom lite på axeln men det hade nog setts som deltagande snarare än förenande, så jag struntade i det.

Filmen vi ska se ikväll rankas uppenbarligen lika högt på impopularitetsskalan. Riktigt roligt är dock den person som hade hela lokalen att välja platser från och bara, "Klart fan jag tar platsen bakom den där ensamma personen i raden framför".

Jag känner att ikväll är en kväll för tårgas.

/K

Från New York till mellantoan

Hej Kristofer!

Under de två år jag skrev på boken så följde den med i laptopen var jag än befann mig. Den har med andra skrivits i London (två vändor), i Monte Carlo, en vecka i Köpenhamn, i New York, på Fårö och på toaletten på mellanvåningen i gamla Hachette-huset på St Eriksplan.

Därför är det kul när ni läsare – liksom musiktidningen Q:s läsare en gång i tiden – skickar in bilder på platser där boken har lästs. Den här fick jag till exempel av en person på Twitter i morse, och även om jag inte riktigt kan identifiera var i världen det är – Italien känns som en livsnjutande lågoddsare – så är det ändå fint att veta att boken tar sig runt.


/K

Vad valet av vänner säger om dig

Hej Kristofer!

Vid en annan intervju jag gav för boken inledde reportern med att ställa "frågan":

- Du är ju rätt känd kring Stureplan...

Efter det mådde jag illa ett tag. Rätt länge. Sen gick det över.

Och så idag ser jag detta i min högerspalt på Facebook. Om Juholt är ängeln på min vänstra axel och den där andra duden sitter på min högra, då är det obehagligt att se hur olika tungt de väger i mina vänskapskretsar.

/K

Ångest, din gamla bluff

Hej Kristofer!

Här sitter den duktiga skribenten Hanna Johansson och intervjuar mig för tidningen Ponton för en temaartikel om ångest.

Vi pratade bland annat om hur man kommer i kontakt med sina känslor utan att behöva supa först, bluffen att ångest ska gagna ditt skapande (försök själv att skriva medan du ligger i fosterställning och kallsvettas), och det farliga i att läsa Främlingen när man är 17 och ser allt som ska vara avskräckande som rena ideal.

Och om bilden ser ut att vara tagen inifrån våning 6 på Sankt Görans så kan jag meddela att det är precis vad designfilosofin på mitt kontor dikterar, tack så mycket. Ångest var ordet.

/K

Sömnlös på Södermalm

Hej Kristofer!

Hela natten låg jag och vred och vände på mig tills lakanen kändes som en tvångströja och jag till slut började blinka i takt med brandvarnarens batterilampa (en gång var tjugonde sekund) medan jag funderade över framtiden. Jävla framtiden. Här är en anledning till att man kan grubbla över den: jag tackade nej till sex olika tv-jobbserbjudanden häromveckan för att jag bestämt mig för att ägna ett halvårs obetald ledighet åt att skriva klart första utkastet på min nästa bok.

Det lustiga är att jag dessutom knappt räknar med att tjäna en enda krona på boken (förskottet motsvarar en halv månadslön), och jag vet sedan tidigare att skrivprocessen bara innebär en massa självtvivel och ångestilningar och ännu fler sömnlösa nätter. Ändå utsätter man sig för detta.

Nämnde jag att min flickvän dessutom är student och att vi har bostadslån och räntor och amorteringar tillsammans?

Folk som vill bli författare måste vara dumma i huvudet.

/K