Felriktade strategier

Hej Kristofer!

Varje gång så här års brukar jag donera till Stockholms Stadsmission för att bistå dem i att hjälpa de hemlösa. Det kan absolut tyckas skenheligt att bara skänka pengar en gång om året till ett sådant ändamål, men som Stadsmissionen själva säger: pengarna de samlar in under vintern ligger till grund för deras verksamhet under nästa år.

Att då först läsa det här, om hur byråkratin sabbar för folk som söker härbärge under vintern, och sen det här, om att Stockholm Stad vill lägga två miljoner extra på en ”julbelysningsstrategi” för att kunna ”stråla ikapp med andra europeiska städer”.

Det är en ekvation som jag inte får ihop.

Eller som min flickvän lite mer sarkastiskt beskrev det: ”Så att de hemlösa kan ha något fint att titta på medan de fryser ihjäl på gatan”.

Stockholm Stadsmissions pg-konto är 90 03 51-8.

/K

Hur göra havre sexigt?

Hej Kristofer!

Åter till mina fåglar på balkongen och mitt ”happy place”. Efter att ha ätit upp mina talgbollar satte jag ut denna kärve på balkongen för att den ska räcka längre och så. Lite mer Vilhelm Mobergskt gediget, sådär.

Men tre dagar senare har de fortfarande inte ens nafsat på kvasten. (Inga snuskiga ordvitsar om denna mening, tack, way ahead of you.)

Och nu börjar jag misstänka att mina talgoxar är så pass urbana att de inte känner igen havre och inser att de borde gilla det. På samma sätt som dagens ungdom inte skulle känna igen kaffe om den inte serverades med vanilj- och valnötssmak och inte smakar kaffe.

Hur ska jag lura fågelfan att lägga om sina kostvanor? Hur ska jag göra havre sexigt?

/K

Det finns inget inlägg som inte kan bildsättas med clipart

Hej Kristofer!

Att jag varit frånvarande är för att jag är något omtumlad av att ta del av era stora känslor. Jag är en människa som begagnar mig av små uttryck, så att säga, så att ta mig igenom era skildringar – läs dem själv i kommentarfältet till inlägget nedan, stormande är inte ens en början på beskrivningen – har varit intensivt: människor som dör, som blir skjutna, som får barn. Ja, och så personen som fick en lapdance då.

Jag känner lika delar förståelse som lite smutsig i huden av att vara en fluktare av någons existentiella dilemma. Framförallt framstod mitt eget känslominne som ganska futtigt i jämförelse.

Det om det.

Igår lämnade jag in bokmanuset till förlaget för sättning och korrekturläsning, så nu är det bara att luta sig tillbaka och se vilken känsla som hinner ifatt mig först: lättnad eller panik.

Fortsättning följer.

/K

Ditt mest intensiva minne

Hej Kristofer!

Just nu läser jag en bok som jag tycker mycket om, ”Remainder” av Tom McCarthy. Den handlar om en kille som varit med i en olycka, fått ett fett skadestånd men tappat minnet och känslan av att vara del av något sammanhang alls.

Han använder därför pengarna till att iscensätta de få händelser han fortfarande minns från innan olyckan för att återuppleva känslan de gav. Men eftersom han trubbas av söker han hela tiden efter alltmer extrema situationer.

Ungefär en tredjedel in i boken ställs en fråga som bryter rakt igenom den fjärde väggen och riktar sig till läsaren: ”Vilken är den mest intensiva känsla du någonsin varit med om?”

Det fick mig att tänka.

På rak arm, vilken händelse är den som brinner starkast när man rotar runt i minnet?

I mitt fall är det ett inträffande som särskilt sticker ut. När jag cyklar runt i kvarteret hemma som fem- eller sexåring och cykeln plötsligt tippar åt vänster samtidigt som den fortsätter framåt. Jag kramar ännu krampaktigt om styret, fötterna ännu instuckna i pedalerna.

Längs halva Martallsgatan åker jag framåt på snedden och med vänstra knäet plogande i asfalten så att alla hudlager på knäskålen skalas av. Det var bara en blodig, köttig massa kvar.
Inte att jag minns smärtan, men hur alla sinnen vreds till max, hur överväldigad man blev, hur adrenalinet slog till, hur varje sekund kändes som en minut när hjärnan accelererade så mycket att allt omkring tycktes röra sig i ultrarapid.

Det minns jag ännu. Intrycket det gjorde.

Därför tänker jag föra Tom McCarthys fråga vidare till er:

Vilken är den mest intensiva känsla du någonsin varit med om? (Det är okej att vara anonym och att ljuga.)

/K

Den här tiden på året

Hej Kristofer!

Ibland känns det som att man som bloggare har ett ansvar gentemot alla blogglösa personer i samhället utan en egen röst. Att man måste agera språkrör åt de utsatta.

Som det här med juletider på företag.

Det finns inget värre än när företagen ska ”belöna” sina anställda med något påhitt i juletider. Spex, teamwork, ”interaktiv teater” och alla dessa kickoffer med ”roliga och utmanande aktiviteter”. Sitta där med ett stelopererat leende medan chefen säger, ”Nu måste vi jobba TILLSAMMANS och lösa det här mordmysteriet i viktoriansk herrgårdsmiljö! Det blir som CLUEDO!”

Minns även reklamskyltarna i tunnelbanan där någon eventfirma tipsade om sin ”spionjakt” eller sån skit och någon stackars hjärntvättad Vattenfallanställd blev citerad: ”Jag såg hemliga agenter överallt!!!” Undrar hur många efter det som valde att byta till en elleverantör som inte lider av KGB-noja.

Det är därför, vid den här tiden på året, som jag är väldigt glad att jag inte har några arbetskamrater på KA Frilansmedia.

Men jag berättar gärna för er andra hur jävligt ni måste ha det.

/K

Roligt för ungefär 40 personer!

Hej Kristofer!

Det roligaste med att köpa sms-biljett på SL är att när man kollar av sms-historiken till det telefonnumret efteråt så framstår man som en väldigt sinnessvag person. Det är roligt. Det är en så kallad "vardagsbetraktelse":



/K

Skrota årets julklapp

Hej Kristofer!

Enligt Majblommans Riksförbund lever en kvarts miljon barn i Sverige i fattigdom där föräldrarna går på socialbidrag eller har en inkomst strax över.

För att passa in i mönstret - eller, för att tala klarspråk: i klassrummet - måste man underkasta sig ett värderingssystem som inte lyssnar på några om, men eller kanske. De kritiska blickarna när man kommer tillbaka från jullovet är den skoningslösaste tänkbara mönstringen. Tillvaron för de ungarna då, den vågar jag inte ens föreställa mig.

I samma veva går Handelns Utredningsinstitut och bestämmer att Årets Julklapp ska vara surfplattan, en romantiserad filmspelare som i sitt billigaste utförande kostar 4 700 kronor. Och just den billigaste passar bara för mormor som kanske vill mejla släkt och bekanta, berättar Aftonbladets prylexpert.

4 700 kronor – eller 7 600 som den dyraste kostar – är en rätt stor skillnad jämfört med fjolårets spikmatta eller det något vagare ”en upplevelse” året innan dess. Jag tror att den dyraste julklapp jag någonsin köpt inte ens når upp till en fjärdedel av det.

Enligt Handelns Utredningsinstitut är en av kriterierna när man korar Årets Julklapp att den ska ”spegla framtiden”.

Om framtiden vet jag inget.

Men årets julklapp har inget med samtiden att göra.

/K