Varje dag är en mellandag

Hej Kristofer!

När man går sysslolös tillräckligt länge blir minsta göromål en ansträngning av grekiska proportioner. Att borsta tänderna, duscha, ta en fika, köpa lunch, posta ett brev; det schemat känns lika oöverkomligt som när Herkules fick reda på att han hade tolv storverk att utföra. Fortsätter vi den liknelsen så blir dagsuppgiften att blogga ungefär som att hämta de människoätande hästarna från den thrakiske kungen Diomedes.

Nu har det gått nästan tre veckor av min arbetslöshet och förutom att man skriver to do-listor över minsta intimhygieniska syssla – jag skojar inte att jag skriver upp ”duscha” som något att göra bara för att känna att jag betar av saker och gör något slags nytta – så händer andra spännande saker. Till exempel så går själen på sparlåga, man äter nästan ingenting eftersom man inte gör av med någon energi (idag har jag ätit två bananer och någon konstig PowerBar) och eftersom ens dagar är så händelselösa så blir det omöjligt att somna om nätterna – man har ju inte gjort av med dagsransonen energi.

Jag har alltid varit så imponerad av tibetanska munkar som skryter med att de kan koncentrera sitt sömnbehov till två timmar per dygn och ändå vara helt utvilade. Nu fattar jag: det är ju för att de är arbetslösa och bara sitter stilla och chillar. Kroppen behöver inte återhämta sig om man aldrig anstränger sig – exakt samma procedur som jag går igenom nu, alltså.

Några roliga saker hände idag:

1. Jag skaffade ett nytt kontor på Fridhemsplan, 15 kvadratmeter med utsikt över Norr Mälarstrand. Och, det bästa av allt: det är hundvänligt, vilket bådar gott för valpåret 2011.

2. Gick igenom de sista sidorna på romankorrekturet med min redaktör så nu tänker jag släppa den helt och hållet med tanken. Har dessutom börjat skriva på bok två som hittills känns väldigt bra, om jag får säga så.

3. Dagens händelse! På Konsum springer jag in i Jonas Ad som bär pant för tre kronor i famnen. Tre kronor! Slitaget den promenaden innebar på hans skosulor och rövsömmarna i hans byxor måste göra det till en ren ekonomisk förlust att ens ta sig till affären med de där TT-tomburkarna. Dessutom: sköna karmapoäng att panta för tre kronor, och ändå vägra trycka på knappen för Donera Till Ändmål-alternativet. Med den inställningen kommer han äga media inom fem år.

/K

Jakten på inget att göra

Hej Kristofer!

Som du kanske minns har jag påtvingat mig själv ledighet sedan 13 december fram till trettonhelgen, och nu börjar effekterna av den sysslolösheten sätta sina spår. Det har alltså gått nio dagar, den exakta tiden för att börja vända på dygnet enligt min väldigt empiriska undersökning.

Jag sitter uppe till halv två, jag sover till tio, ligger kvar i sängen och ser gamla Disneyfilmer, måste tvinga mig själv att inte göra något som kan vara samhällsnyttigt.

I mina drömmar jagar jag varje natt något meningsfullt att göra.

I natt drömde jag till exempel att jag, Torgny Lindgren och Göran Hägglund skulle skriva en bok om hur duvor bor i storstäder. Jag drömde att jag och min pappa skulle starta en restaurang i Visby, den gick i konken efter någon vecka.

Det är samma feberdrömmar som han som tänder av i Trainspotting – att gå igenom abstinensen av all medial stimulans jag injicerat under året.

Det ska bli väldigt intressant att se var det här kommer sluta, med tanke på att jag har dryga 20 dagar kvar av den här avgiftningen och inget att göra.

/K

Ännu en dag

Hej Kristofer!

Igår var jag svårt bakfull. Alltså halvvägs in i blindo bakfull, så att varje rörelse känns i maggropen. Det blev mest att ligga stilla och stirra upp i taket utan att göra mer än att skifta koldioxid mot syre och utan att låta några tankar hinna ikapp eller landa. Mina bakfyllor påminner väldigt mycket om det buddhisterna letar efter.

Nå.

En sak orkade jag göra i alla fall: pallra mig iväg till SoFo Café (ett ställe vars namn man inte kan uttala utan att lägga till ett ”förlåt”) för en litteraturfika med Sara Paborn, vars debutroman Släktfeber blev både kritikerhyllad och sålde i mängder som bara kan sägas vara anmärkningsvärda för en debutant.

Det var rätt skönt att höra en annan person säga att det inte finns någon njutning i att skriva, och om allt det man tvingas försaka på vägen. Och det säger jag inte för att vara koketterande, det är ett helvete att skriva och den som påstår annat kommer jag betrakta med stor skepsis.

Det var en trevlig fika och vi pratade om huruvida det faktiskt går att skriva bra sexscener (det finns som bekant en utmärkelse som delas ut varje år för sämsta sexet i en bok, men inte för det motsatta) eller hur det är att bli recenserad, och hela det maskineri som sätter igång på andra sidan releasedagen. Mest lät det skrämmande, men jag inbillar mig att om jag är förberedd så kanske det inte drabbar så hårt. Dessutom är min plan att vara så bakisapatisk på recensionsdagen att jag ändå inte kommer orka bry mig.

Sen gick jag hem och varvade Call of Duty: Black Ops på Xbox360.

Högt och lågt. På det stora hela en god dag.

/K

En god gärning

Hej Kristofer!

Jag är inte rädd för blod men jag avskyr att se ådror punkteras, det isar i kroppen av varje kanylscen i en film och över huvud taget allt som gör mig medveten om kroppen, de inre organen, hela det biologiska maskineriet och dess ömtålighet.

Mina fobier kan väl sammanfattas med innehållsförteckningen i valfri David Cronenberg-film.

Så förstå hur dum i huvudet jag måste vara som registrerat mig som blodgivare. På måndag ska jag dit för ”provtagning” och det är först efter att jag bokat min tid påminns jag hur det var att ligga på en svettig skinnbrits och paniskt stirra ut genom fönstret på Blodbussen medan sköterskan karvade runt i mitt armveck på jakt efter en ven. Sen när jag blivit åderlåten som en motherfucker så slutade det så klart med att blodpåsen sprack.

Men självklart ska jag dit nu.

Med tanke på hur många karmapoäng sådan här osjälviskhet borde vara värd så ser jag fram emot mitt nästa liv som ormtjusare (det spelar ingen roll vad ni säger, det ÄR ett statusyrke).

/K

Dagsrapport, tisdag

Hej Kristofer!

Idag har jag gjort samma saker som personen på bilden ovan. Alltså absolut ingenting av gagn.

/K

Att jobba in character

Hej Kristofer!

När jag jobbade på Dramaten i början av 00-talet fick jag ofta höra skådisar prata om att deras yrke går ut på att låna ut sin kropp till arbetet, att iklä sig en roll man inte alltid uppskattade eller var bekväm i. De hade uppenbarligen en hel del att lära av Eva Röse:


/K

Lediga månaden startar... nu!

Hej Kristofer!

I somras tog jag ledigt två månader för att kunna skriva färdigt min bok (som nu för övrigt går att förhandsboka). Jag föreställde mig en sommar av långa, lata dagar, promenader längs vattenbryn, att stanna till för att då och då, innesluten i solreflexer från vattenytan, formulera en mening som fick mig att mysa åt min egen briljans.

Istället är det enda jag minns av sommaren hur det såg ut på insidan av mitt kontor, känslan när huden på baksidan av benen klistrade fast mot skinnet i fåtöljen och frustrationen över de meningar som inte satt som de skulle.

Bilden ovan föreställer mina anteckningar från de dagarna och får representera mitt sinnestillstånd då. Ni vet när de slår in dörren hos seriemördaren i ”Seven” och hittar hans dagbok? Ungefär så.

Och från och med i morgon ska jag vara ledig i en månad framöver. Jag har ingen bok att skriva, inga jobb, inget att göra. Jag har fortfarande ingen aning hur jag ska kunna ro i land att inte göra någonting på en hel månad. Upplevelseångesten då vågar jag inte ens tänka på.

Och om ni googlar ”i-landsproblem” så hoppas jag att det här inlägget hamnar på första träffsidan.

/K