Tillbaka till medeltiden

Hej Kristofer!

Om det är något som fascinerar mig så är det hur tekniskt avancemang gör vårt samhälle skörare. Det är väl det gamla vanliga dystopitjatet och teknofobin antar jag, samma tema som i varenda Philip K Dick-roman, inget nytt där.

Men det är intressant när nutiden visar att de där böckerna och tankarna inte bara var nojiga mardrömmar.

Ta det här med Egypten. Regeringen släcker internet. De stänger ner bredbands- och mobiloperatörer. Geografiska avstånd blir plötsligt jävligt kännbara, och svårare än så är det inte att ta civilisationen tillbaka till medeltiden.

En snabb titt i Sverige visar att Telia Sonera på bara ett år minskat i gamla, fasta telefonabonnemang med 277 000, Tele2 under samma tid med 121 000. Jag känner ingen i min krets eller generation som ringer med annat än ip-telefoni eller Skype eller mobiler eller Skype i mobilen. Fatta vilken sårbar infrastruktur! Släck ner bredbands- och mobiloperatörerna och vi blir inte effektivare att kommunicera än en jävel som skumpar runt på häst och lämnar lappar.

/K

Om min roman

Hej Kristofer!

Varje gång jag fått frågan vad min bok handlar om har det blivit smärtsamt tydligt för mig hur jävla misslyckad jag hade varit i Hollywood. Min pitchar hade varit så långdragna att sidorna hade börjat brinna i de produktionsansvarigas filofaxar, så snabbt som de bläddrat efter numret till någon annan, vem som helst.

(Ja, i mitt huvud sitter agenter och produktionsansvariga fortfarande och slår i filofaxar, precis som bankirer lika självklart har gröna skärmmössor.)

I veckan var jag i alla fall på en lunch där bland andra Leif GW Persson satt med till bords, och när han frågade mig vad min bok handlade om så kunde jag bara titta ner i bordet och mumla något om ”konflikten mellan gammalt och nytt” och han skrockade och sa, ”Mm-hm, det luktar som fin litteratur.”

Till och med Adlibris-sidan som ska sammanfatta storyn på ett rappt sätt och locka till köp är en halvsida lång.

Men läs den till att börja med.

Sen kommer här den presentation som varje författare får skriva själv till Svensk Bokhandel, som är bokbranschens egen tidning:



”Det var när jag frågade Fredrik om han inte skulle flytta från Gotland snart, till fastlandet som vi andra, som han gav mig ett svar som räckte över nästan trehundra sidor.
Han sa:
– Nä, för jag skulle aldrig ha råd att flytta tillbaka igen.
Och det var ungefär samtidigt som jag läste en artikel i Dagens Industri där det stod att de mest övervärderade tomterna var de som såldes på Fårö, och jag läste om ett torp utan el som hade sålts för sjutton gånger taxeringsvärdet.
Så det blev en bok om ett Gotland långt ifrån den pittoreska kuliss som ön alltid får utgöra annars. I stället för de sightseeingbroschyrer som blivit en alldeles egen underkategori i deckargenren ville jag berätta om arbetslöshet, försvinnande fabriksjobb och lyxkoloniseringen av platser som Furillen och Fårö, platser som alltmer blivit reservat för höginkomsttagare.
Jag läste om hur Fårömålet, en av Sveriges äldsta dialekter, håller på att dö ut. På kyrkogården på Fårö står gravstenar som ska plockas bort eftersom det inte finns några kvarvarande släktingar som kan sköta om gravvården.
Och jag mindes hur det var när jag växte upp på ön och fem hela regementen tömdes, och hur Flextronicsfabriken skeppades till Polen, samtidigt som rockstjärnor, programledare och deckarförfattare byggde sommarvillor vid havet och skjutsade upp marknadsvärdet så att inga vanliga öbor hade råd att bo i närheten.
Med den här konflikten mellan det gamla och det nya som fond ville jag skriva om någon som drabbats av en sådan sorg att han bara vill att allting ska bli som det var förut. Med övertygelsen att om man har ett gott syfte så kan det helga vilka medel som helst.
Boken blev mitt korståg, min terapi och en förmodligen allt annat än hälsosam hämndfantasi som jag kunde formulera fritt.
Till slut tror jag också att det blev en berättelse om saknad, vänskap, skuld och hur barnasinnet kan vara det farligaste som finns.
Det hände såklart att jag tvivlade på historien. Varje natt. Varför skulle en sådan bok vara relevant? Var det här ens något att berätta om? Men då tänkte jag på när jag häromåret var i Lärbro, knappt fyra mil norr om Visby, för att tanka. Bensinmacken hade försvunnit, inte ett spår av några pumpar längre. Och kvinnan där bara skrattade åt min naivitet:
– Begriper du inte? Det här är på landet. Här lägger dom ner saker.”


Bara någon att straffa släpps i början av mars.

/K

Vad vill vi?

Hej Kristofer!

Ett av de vanligare existentiella spörsmålen i livet är att ställa sig frågan ”Vad vill jag?”, alltså vad man ska ta sig till här i livet. Och det är en intressant fråga. Vad vill svensken, denna privilegierade västerländska medelklassmänniska utan några överhängande krig eller bekymmer? Vilka är hans drivkrafter och innersta önskningar?

Som vanligt får Google sammanfatta den svenska folksjälen. Följande sökförslag dyker upp i sökrutan om man skriver in de första orden ”Jag vill…”



/K

Godhet, osv

Hej Kristofer!

Nej, vi ska inte släppa det här med tro riktigt ännu. Vi ska skriva mer om det, och ännu längre än förut. Men det är värt det.

Jag har börjat lyssna på radioprogrammet Radiolabs podcasts på sistone. Det är lite som tidningen New Scientist, populärvetenskap presenterad på ett smart och spännande sätt.

Temaavsnittet jag lyssnade på idag handlade om godhet. Till exempel djurarter som offrar sitt eget liv för att skydda andras, betyder det att godhet kan betvinga Darwins teori, och kan godhet besegra vår starkaste drivkraft: överlevnadsinstinkten?

Jag ska inte spoila programmet för er, men det finns ett avsnitt i det som handlar om utmärkelsen Carnegie Medal for Heroism som jag måste berätta om. Utmärkelsen går – precis som galan Svenska hjältar – ut på att belöna civilkurage: det är kvinnor som räddats under stampande tjurar, dudes som drar pojkar ur brinnande bilar.

Och alla säger de samma sak: man bara gör det – det är instinktivt att rädda någon, man tänker inte ens.

Förutom en kille. Det är en byggnadsarbetare som, trots att hans döttrar står uppe på perrongen bredvid honom, kastar sig ner på spåren när en kille får ett anfall och ramlar ner. De hinner inte upp innan tåget kommer, så byggnadsarbetaren lägger sig på killen så att de ligger platta när tåget kör förbi över dem. För Radiolab berättar han att han liksom hörde en röst, ”Dina döttrar klarar sig, hoppa ner och hjälp honom.”

Och här kommer det där med tro in. Han var övertygad att han var utvald för detta och min första tanke var såklart att han var en självgod jävel. Men tjugo år tidigare, berättade byggnadsarbetaren, hade en rånare satt en pistol mot huvudet på honom och tryckt av. Vapnet fick eldavbrott och kulan avlossades inte; ända sedan dess hade byggnadsarbetaren väntat på tillfället då han skulle få göra det som han sparats för.

Det kanske bara är slump och tillfällighet. Men det är inte utan att man börjar vackla lite i sin agnosticism, tvivla på sitt tvivlande.

/K

Om troende

Hej Kristofer!

Efter hela bibel- och religionsdiskussionen till mitt förrförra inlägg, i kombination med mitt minst sagt hedniska leverne i helgen, så har jag funderat över det där med tro. Varför man tror, vilka som tror, allt det.

Jag kom att tänka på en religionslärare jag hade en gång som berättade hur hon hittade Jesus när hennes man dog och jag undrade (1) varför en kristen person får hålla i religionsundervisning – är inte det som att en övertygad socialist skulle lära ut statsvetenskap och färga beskrivningen av de andra åskådningarna? men kanske framförallt (2) om man måste söka tro för att hitta den?

Det låter kanske som filosofiskt snömos, men är det inte alltid personer som behöver en mening i tillvaron som blir religiösa? Det blir som en självuppfyllande profetia på ett sätt, oavsett om det är Hollywoodskådisar eller någon som gått igenom en personlig tragedi; som om religion och andlighet liksom bara står och lurpassar på bräckliga människor.

Eller?

/K

Klassresan

Hej Kristofer!

Utskickad deltagare med bockskägg i amerikanska Masterchef: ”Mitt gamla jag som arbetarklass är över. Nu är det mat som gäller!”

/K

Fattigdom och värdighet

Hej Kristofer!

Idag skriver Isobel Hadley-Kamptz i Expressen om att det inte finns någon upphöjdhet i att vara fattig. Det är en mycket bra text om att man som utblottad tvingas kuva sin empati och solidaritet: ”Ju mindre makt man har, ju mer ekonomisk oro, dess mindre utrymme för andras behov och känslor.”

Det är ju så lätt för den växande medelklassen att romantisera en tillvaro där man tvingas rannsaka sig själv ekonomiskt och bara se till de mest basala värdena i livet, att slippa alla jävla i-landsproblem där kvalet består av att bestämma vilken iPad som är RÄTT FÖR JUST MIG.

Paradoxalt nog är det bara när man har mycket pengar som man kan bete sig som om de är oviktiga.

Lika mycket paradox som att fattigdom är grunden för det mest vinningslystna beteendet. Ingenstans har jag sett en så utpräglad kapitalistisk girighet som när jag var på det kommunistiska Kuba. Men det hade inget med ideologier att göra, det var fattiga människor som drivits av sin egen livssituation att hitta på sätt att skörta upp de rika resenärerna.

Häromveckan startade för övrigt Femmans nya serie Den hemlige miljonären om penningmagnater som byter livsstil: slutar duscha, bosätter sig i en etta i Akalla och umgås med verklighetens folk I EN HEL VECKA!!!!

Visst, det kan absolut vara en serie som bygger på deltagarnas filantropiska ambitioner. Men framförallt tror jag att det är ekonomiskt oberoende människor som slummar lite i jakt på den där hedern som de tror kommer med fattigdom. Hade de verkligen tillhört socialgrupp tre hade de nog bara skrattat åt idealiseringen av det.

/K