Varje dag är en mellandag

Hej Kristofer!

När man går sysslolös tillräckligt länge blir minsta göromål en ansträngning av grekiska proportioner. Att borsta tänderna, duscha, ta en fika, köpa lunch, posta ett brev; det schemat känns lika oöverkomligt som när Herkules fick reda på att han hade tolv storverk att utföra. Fortsätter vi den liknelsen så blir dagsuppgiften att blogga ungefär som att hämta de människoätande hästarna från den thrakiske kungen Diomedes.

Nu har det gått nästan tre veckor av min arbetslöshet och förutom att man skriver to do-listor över minsta intimhygieniska syssla – jag skojar inte att jag skriver upp ”duscha” som något att göra bara för att känna att jag betar av saker och gör något slags nytta – så händer andra spännande saker. Till exempel så går själen på sparlåga, man äter nästan ingenting eftersom man inte gör av med någon energi (idag har jag ätit två bananer och någon konstig PowerBar) och eftersom ens dagar är så händelselösa så blir det omöjligt att somna om nätterna – man har ju inte gjort av med dagsransonen energi.

Jag har alltid varit så imponerad av tibetanska munkar som skryter med att de kan koncentrera sitt sömnbehov till två timmar per dygn och ändå vara helt utvilade. Nu fattar jag: det är ju för att de är arbetslösa och bara sitter stilla och chillar. Kroppen behöver inte återhämta sig om man aldrig anstränger sig – exakt samma procedur som jag går igenom nu, alltså.

Några roliga saker hände idag:

1. Jag skaffade ett nytt kontor på Fridhemsplan, 15 kvadratmeter med utsikt över Norr Mälarstrand. Och, det bästa av allt: det är hundvänligt, vilket bådar gott för valpåret 2011.

2. Gick igenom de sista sidorna på romankorrekturet med min redaktör så nu tänker jag släppa den helt och hållet med tanken. Har dessutom börjat skriva på bok två som hittills känns väldigt bra, om jag får säga så.

3. Dagens händelse! På Konsum springer jag in i Jonas Ad som bär pant för tre kronor i famnen. Tre kronor! Slitaget den promenaden innebar på hans skosulor och rövsömmarna i hans byxor måste göra det till en ren ekonomisk förlust att ens ta sig till affären med de där TT-tomburkarna. Dessutom: sköna karmapoäng att panta för tre kronor, och ändå vägra trycka på knappen för Donera Till Ändmål-alternativet. Med den inställningen kommer han äga media inom fem år.

/K

Jakten på inget att göra

Hej Kristofer!

Som du kanske minns har jag påtvingat mig själv ledighet sedan 13 december fram till trettonhelgen, och nu börjar effekterna av den sysslolösheten sätta sina spår. Det har alltså gått nio dagar, den exakta tiden för att börja vända på dygnet enligt min väldigt empiriska undersökning.

Jag sitter uppe till halv två, jag sover till tio, ligger kvar i sängen och ser gamla Disneyfilmer, måste tvinga mig själv att inte göra något som kan vara samhällsnyttigt.

I mina drömmar jagar jag varje natt något meningsfullt att göra.

I natt drömde jag till exempel att jag, Torgny Lindgren och Göran Hägglund skulle skriva en bok om hur duvor bor i storstäder. Jag drömde att jag och min pappa skulle starta en restaurang i Visby, den gick i konken efter någon vecka.

Det är samma feberdrömmar som han som tänder av i Trainspotting – att gå igenom abstinensen av all medial stimulans jag injicerat under året.

Det ska bli väldigt intressant att se var det här kommer sluta, med tanke på att jag har dryga 20 dagar kvar av den här avgiftningen och inget att göra.

/K

Ännu en dag

Hej Kristofer!

Igår var jag svårt bakfull. Alltså halvvägs in i blindo bakfull, så att varje rörelse känns i maggropen. Det blev mest att ligga stilla och stirra upp i taket utan att göra mer än att skifta koldioxid mot syre och utan att låta några tankar hinna ikapp eller landa. Mina bakfyllor påminner väldigt mycket om det buddhisterna letar efter.

Nå.

En sak orkade jag göra i alla fall: pallra mig iväg till SoFo Café (ett ställe vars namn man inte kan uttala utan att lägga till ett ”förlåt”) för en litteraturfika med Sara Paborn, vars debutroman Släktfeber blev både kritikerhyllad och sålde i mängder som bara kan sägas vara anmärkningsvärda för en debutant.

Det var rätt skönt att höra en annan person säga att det inte finns någon njutning i att skriva, och om allt det man tvingas försaka på vägen. Och det säger jag inte för att vara koketterande, det är ett helvete att skriva och den som påstår annat kommer jag betrakta med stor skepsis.

Det var en trevlig fika och vi pratade om huruvida det faktiskt går att skriva bra sexscener (det finns som bekant en utmärkelse som delas ut varje år för sämsta sexet i en bok, men inte för det motsatta) eller hur det är att bli recenserad, och hela det maskineri som sätter igång på andra sidan releasedagen. Mest lät det skrämmande, men jag inbillar mig att om jag är förberedd så kanske det inte drabbar så hårt. Dessutom är min plan att vara så bakisapatisk på recensionsdagen att jag ändå inte kommer orka bry mig.

Sen gick jag hem och varvade Call of Duty: Black Ops på Xbox360.

Högt och lågt. På det stora hela en god dag.

/K

En god gärning

Hej Kristofer!

Jag är inte rädd för blod men jag avskyr att se ådror punkteras, det isar i kroppen av varje kanylscen i en film och över huvud taget allt som gör mig medveten om kroppen, de inre organen, hela det biologiska maskineriet och dess ömtålighet.

Mina fobier kan väl sammanfattas med innehållsförteckningen i valfri David Cronenberg-film.

Så förstå hur dum i huvudet jag måste vara som registrerat mig som blodgivare. På måndag ska jag dit för ”provtagning” och det är först efter att jag bokat min tid påminns jag hur det var att ligga på en svettig skinnbrits och paniskt stirra ut genom fönstret på Blodbussen medan sköterskan karvade runt i mitt armveck på jakt efter en ven. Sen när jag blivit åderlåten som en motherfucker så slutade det så klart med att blodpåsen sprack.

Men självklart ska jag dit nu.

Med tanke på hur många karmapoäng sådan här osjälviskhet borde vara värd så ser jag fram emot mitt nästa liv som ormtjusare (det spelar ingen roll vad ni säger, det ÄR ett statusyrke).

/K

Dagsrapport, tisdag

Hej Kristofer!

Idag har jag gjort samma saker som personen på bilden ovan. Alltså absolut ingenting av gagn.

/K

Att jobba in character

Hej Kristofer!

När jag jobbade på Dramaten i början av 00-talet fick jag ofta höra skådisar prata om att deras yrke går ut på att låna ut sin kropp till arbetet, att iklä sig en roll man inte alltid uppskattade eller var bekväm i. De hade uppenbarligen en hel del att lära av Eva Röse:


/K

Lediga månaden startar... nu!

Hej Kristofer!

I somras tog jag ledigt två månader för att kunna skriva färdigt min bok (som nu för övrigt går att förhandsboka). Jag föreställde mig en sommar av långa, lata dagar, promenader längs vattenbryn, att stanna till för att då och då, innesluten i solreflexer från vattenytan, formulera en mening som fick mig att mysa åt min egen briljans.

Istället är det enda jag minns av sommaren hur det såg ut på insidan av mitt kontor, känslan när huden på baksidan av benen klistrade fast mot skinnet i fåtöljen och frustrationen över de meningar som inte satt som de skulle.

Bilden ovan föreställer mina anteckningar från de dagarna och får representera mitt sinnestillstånd då. Ni vet när de slår in dörren hos seriemördaren i ”Seven” och hittar hans dagbok? Ungefär så.

Och från och med i morgon ska jag vara ledig i en månad framöver. Jag har ingen bok att skriva, inga jobb, inget att göra. Jag har fortfarande ingen aning hur jag ska kunna ro i land att inte göra någonting på en hel månad. Upplevelseångesten då vågar jag inte ens tänka på.

Och om ni googlar ”i-landsproblem” så hoppas jag att det här inlägget hamnar på första träffsidan.

/K

Ronny betygsätter bomber, del 1: Rörbomb

Hej Kristofer!

På något sätt blev bowlingskjortekonnässören Ronny Svensson vittne till bombdådet i centrala Stockholm igår. Den upphetsade filmrecensenten jämförde händelsen med bland annat eldshowen på en Kiss-konsert och filmen ”Godzilla”.

Han glömde dock dela ut några betygsolar till rörbomben, men av hans exalterade referenser får man dra slutsatsen att det var en stark fyra.

/K

Musik, inte för alla

Hej Kristofer!

I fredags, några timmar innan "Idol"-finalen, uppträdde trean Olle på Ica Maxis parkeringsplats i Visby. Idag skriver DN om hur Robyn marknadsför sig i USA genom att spela live för en lokalradio, inklämd i sändningen mellan en puertoricansk barnkör och ”The Jersey Shore Fist Pump Set”.

Det är jobbigt när dina föräldrar får rätt, men rådet att inte satsa på en musikkarriär kan jag väl vara rätt tacksam över idag.

/K

Dans, dans, dans

Hej Kristofer!

Ja, bilden ovan säger väl det som behöver sägas. En skärmdump av en ögonblicksbild av pågående katastrof.

Det var quiz på Kåken igår och jag drack mig så full av frid att jag inte behövde prata till slut, jag kommunicerade bara med saliga leenden och saktmodiga nickningar, en lobotimifylla som jag unnar er alla och envar någon gång i livet.

Frågesporten gick bra även den, mitt lag av begåvade 90-talister besegrade ondskans DN-Rodeo-P3 Kultur-axelmakter i frågesporten och tog hem storvinsten.

Men på ett sätt blev det en pyrrhusseger eftersom jag lyckades rasera all nyvunnen värdighet med min stående segerdans i soffan, någon spontankoreograferad hyllning till livet. Jag borde givetvis insett det pinsamma i detta.

Men det gjorde jag inte. Jag dansade. Jag dansade för livet och för kärleken.

Och medan giftet nu håller på att gå ur kroppen avväger jag allvarligt att fylla på med mer alkohol så att jag aldrig behöver komma ut i verkligheten igen.

/K

Felriktade strategier

Hej Kristofer!

Varje gång så här års brukar jag donera till Stockholms Stadsmission för att bistå dem i att hjälpa de hemlösa. Det kan absolut tyckas skenheligt att bara skänka pengar en gång om året till ett sådant ändamål, men som Stadsmissionen själva säger: pengarna de samlar in under vintern ligger till grund för deras verksamhet under nästa år.

Att då först läsa det här, om hur byråkratin sabbar för folk som söker härbärge under vintern, och sen det här, om att Stockholm Stad vill lägga två miljoner extra på en ”julbelysningsstrategi” för att kunna ”stråla ikapp med andra europeiska städer”.

Det är en ekvation som jag inte får ihop.

Eller som min flickvän lite mer sarkastiskt beskrev det: ”Så att de hemlösa kan ha något fint att titta på medan de fryser ihjäl på gatan”.

Stockholm Stadsmissions pg-konto är 90 03 51-8.

/K

Hur göra havre sexigt?

Hej Kristofer!

Åter till mina fåglar på balkongen och mitt ”happy place”. Efter att ha ätit upp mina talgbollar satte jag ut denna kärve på balkongen för att den ska räcka längre och så. Lite mer Vilhelm Mobergskt gediget, sådär.

Men tre dagar senare har de fortfarande inte ens nafsat på kvasten. (Inga snuskiga ordvitsar om denna mening, tack, way ahead of you.)

Och nu börjar jag misstänka att mina talgoxar är så pass urbana att de inte känner igen havre och inser att de borde gilla det. På samma sätt som dagens ungdom inte skulle känna igen kaffe om den inte serverades med vanilj- och valnötssmak och inte smakar kaffe.

Hur ska jag lura fågelfan att lägga om sina kostvanor? Hur ska jag göra havre sexigt?

/K

Det finns inget inlägg som inte kan bildsättas med clipart

Hej Kristofer!

Att jag varit frånvarande är för att jag är något omtumlad av att ta del av era stora känslor. Jag är en människa som begagnar mig av små uttryck, så att säga, så att ta mig igenom era skildringar – läs dem själv i kommentarfältet till inlägget nedan, stormande är inte ens en början på beskrivningen – har varit intensivt: människor som dör, som blir skjutna, som får barn. Ja, och så personen som fick en lapdance då.

Jag känner lika delar förståelse som lite smutsig i huden av att vara en fluktare av någons existentiella dilemma. Framförallt framstod mitt eget känslominne som ganska futtigt i jämförelse.

Det om det.

Igår lämnade jag in bokmanuset till förlaget för sättning och korrekturläsning, så nu är det bara att luta sig tillbaka och se vilken känsla som hinner ifatt mig först: lättnad eller panik.

Fortsättning följer.

/K

Ditt mest intensiva minne

Hej Kristofer!

Just nu läser jag en bok som jag tycker mycket om, ”Remainder” av Tom McCarthy. Den handlar om en kille som varit med i en olycka, fått ett fett skadestånd men tappat minnet och känslan av att vara del av något sammanhang alls.

Han använder därför pengarna till att iscensätta de få händelser han fortfarande minns från innan olyckan för att återuppleva känslan de gav. Men eftersom han trubbas av söker han hela tiden efter alltmer extrema situationer.

Ungefär en tredjedel in i boken ställs en fråga som bryter rakt igenom den fjärde väggen och riktar sig till läsaren: ”Vilken är den mest intensiva känsla du någonsin varit med om?”

Det fick mig att tänka.

På rak arm, vilken händelse är den som brinner starkast när man rotar runt i minnet?

I mitt fall är det ett inträffande som särskilt sticker ut. När jag cyklar runt i kvarteret hemma som fem- eller sexåring och cykeln plötsligt tippar åt vänster samtidigt som den fortsätter framåt. Jag kramar ännu krampaktigt om styret, fötterna ännu instuckna i pedalerna.

Längs halva Martallsgatan åker jag framåt på snedden och med vänstra knäet plogande i asfalten så att alla hudlager på knäskålen skalas av. Det var bara en blodig, köttig massa kvar.
Inte att jag minns smärtan, men hur alla sinnen vreds till max, hur överväldigad man blev, hur adrenalinet slog till, hur varje sekund kändes som en minut när hjärnan accelererade så mycket att allt omkring tycktes röra sig i ultrarapid.

Det minns jag ännu. Intrycket det gjorde.

Därför tänker jag föra Tom McCarthys fråga vidare till er:

Vilken är den mest intensiva känsla du någonsin varit med om? (Det är okej att vara anonym och att ljuga.)

/K

Den här tiden på året

Hej Kristofer!

Ibland känns det som att man som bloggare har ett ansvar gentemot alla blogglösa personer i samhället utan en egen röst. Att man måste agera språkrör åt de utsatta.

Som det här med juletider på företag.

Det finns inget värre än när företagen ska ”belöna” sina anställda med något påhitt i juletider. Spex, teamwork, ”interaktiv teater” och alla dessa kickoffer med ”roliga och utmanande aktiviteter”. Sitta där med ett stelopererat leende medan chefen säger, ”Nu måste vi jobba TILLSAMMANS och lösa det här mordmysteriet i viktoriansk herrgårdsmiljö! Det blir som CLUEDO!”

Minns även reklamskyltarna i tunnelbanan där någon eventfirma tipsade om sin ”spionjakt” eller sån skit och någon stackars hjärntvättad Vattenfallanställd blev citerad: ”Jag såg hemliga agenter överallt!!!” Undrar hur många efter det som valde att byta till en elleverantör som inte lider av KGB-noja.

Det är därför, vid den här tiden på året, som jag är väldigt glad att jag inte har några arbetskamrater på KA Frilansmedia.

Men jag berättar gärna för er andra hur jävligt ni måste ha det.

/K

Roligt för ungefär 40 personer!

Hej Kristofer!

Det roligaste med att köpa sms-biljett på SL är att när man kollar av sms-historiken till det telefonnumret efteråt så framstår man som en väldigt sinnessvag person. Det är roligt. Det är en så kallad "vardagsbetraktelse":



/K

Skrota årets julklapp

Hej Kristofer!

Enligt Majblommans Riksförbund lever en kvarts miljon barn i Sverige i fattigdom där föräldrarna går på socialbidrag eller har en inkomst strax över.

För att passa in i mönstret - eller, för att tala klarspråk: i klassrummet - måste man underkasta sig ett värderingssystem som inte lyssnar på några om, men eller kanske. De kritiska blickarna när man kommer tillbaka från jullovet är den skoningslösaste tänkbara mönstringen. Tillvaron för de ungarna då, den vågar jag inte ens föreställa mig.

I samma veva går Handelns Utredningsinstitut och bestämmer att Årets Julklapp ska vara surfplattan, en romantiserad filmspelare som i sitt billigaste utförande kostar 4 700 kronor. Och just den billigaste passar bara för mormor som kanske vill mejla släkt och bekanta, berättar Aftonbladets prylexpert.

4 700 kronor – eller 7 600 som den dyraste kostar – är en rätt stor skillnad jämfört med fjolårets spikmatta eller det något vagare ”en upplevelse” året innan dess. Jag tror att den dyraste julklapp jag någonsin köpt inte ens når upp till en fjärdedel av det.

Enligt Handelns Utredningsinstitut är en av kriterierna när man korar Årets Julklapp att den ska ”spegla framtiden”.

Om framtiden vet jag inget.

Men årets julklapp har inget med samtiden att göra.

/K